.ållah nem, jeN

Nej, men hallå. Vad hände med Dagens Petimäter egentligen? Försvann den? Kommer den att återuppstå?
Var det någon förutom jag som kände den kyliga brisen av saknad sjuda (sjuder briser? nejvetnivad, liknelser är inte riktigt vad jag lever för) i luften då bloggen slutade uppdateras?

Här sitter jag nu i förvirrning över detta och blir inte ett dugg klokare på framtiden. Och när man känner på det här viset finns det bara en sak att göra - kolla på en flummig fransk film och reflektera.

Reflektioner är spännande. Jag är kryptisk. Jag är Elin. Jag är ingens lilla vessla.

The Worrying Kind.

"Jag som varje dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting hade hänt!"
-Filifjonkan.

Detta citatet kommer från Tove Janssons novellsamling Det Osynliga Barnet. Novellens namn är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Om odödliga Filifjonkan som hela tiden väntar sig att en stor katastrof ska hända, när som helst nu...

Jag har kommit fram till att Filifjonkan är min själsfrände. Genuin kärlek är vad jag känner för denna karaktär, samt lite skam för att jag var för insnöad på Snusmumriken för att upptäcka Filifjonkans odödliga charm innan.
Säga vad man vill om henne, paranoid, hysterisk, pedantisk, melankolisk, bekräftelsebehövande, driven av pliktskyldighet och av viljan att passa in trots hennes tydliga utstickande drag, perfektionistisk, missnöjd...
Hon är bland de vackraste karaktärerna i historien. Och det säger jag inte bara för att hon är min själsfrände.
Läs Filifjonkan som trodde på katastrofer, och du förstår.


Katastrofalt,
S.O.T.

Saker vi brukar säga till varandra II

Mamma sitter vid middagen och förklarar att hon numera ska anstränga sig för att framstå som en seriös och anständig person, för att på så vis få sitt vardagsliv att bli enklare.

S.O.T.: Nej! Gör inte så! Det är alltid fel att låtsas vara normal!

Det var inte för en stund efter vi insåg att denna kommentar var lite kufisk.
Och skrattade.
Blommor som du växer ju trots allt bara på brinnande fartyg, kära moder (ja, jag har blivit besatt av den låten, men låt oss förbise detta).

Högaktningsfullt,
S.O.T.

Saker andra människor säger.

Jag hade porträttpanik. Jag intervjuade en kvinna idag som kommer i tidningen imorgon. Hon hade den andliga gåvan "autuomatisk skrift". Det innebär att man sätter pennan på pappret så får hon orden från yttre krafter. Intervjun hade med tidningens mikronovell-serie att göra, så jag frågade om hon hade skrivit några sådana noveller genom automatisk skrift. Hon berättade att hon hade skrivit en novell så. Den handlade om världens undergång. Hon läste med inlevelse.

Hon: Ja, det var domedagsnovellen.
Hon satt med allvarlig blick och tittade på mig. Tystnaden lade sig i köket och höll i sig ungefär en minut, då vi bara tittade på varandra:
Jag: Och du gillar djur också!

Det fanns ingen bra övergång till ett annat ämne. Det går inte att säga "på tal om jordens undergång, du har ju katter!".


//m.

Döden och hönan.

SPOILER ALERT. Här kommer slutklämmen i min och Marias film, ni vet den om hönan och räven i Ukraina, nämligen låten som spelas på en viss begravning.
Låttexten är skriven av Maria. Läs och njut denna fantastiskt morbida dikt. Sjung med, även, om du så önskar.
Melodin är "Stilla natt."


Silent night
Holy cow
I leave not, til you rot
Glories stream from heaven afar
Pale and cold your corpses are
Worms and beetles are eating
Hope your hearts still not are beating.

Oh, my Robin
I'm still sobbin'
Insects nibble on your meat
But they still have not touched your feet
Earthly hosts sing alleluia
It's too bad you've dieceased
I can do nothing but sneeze.

Silence, Kim
She can't sing
And she burned the chicken wing
Praise the bird and my dear friend
They both faced a tragic end
I will drink my champagne
and let you rest in Ucraine.

Det kommer att bli den bästa filmen någonsin.
Högakningsfullt,
S.O.T.

Saker vi säger.

Vi sitter runt middagsbordet en söndagskväll. Efterdyningarna av Way out West märks i samtalsämnena. Vi pratar om att jag och syster kom ifrån varandra på fredagskvällen, vi hittade inte varandra vid Mandelmannen och jag drabbades av panik. När jag fann henne var hon utan Thorzten, som jag sagt åt att aldrig lämna hennes sida.

Malin: Men du var ju ensam! Thorzten fick ju inte lämna dig!
Elin: Han ville inte gå, jag tvingade honom.
Malin: Varför?!
Elin: För han ville se Arctic Monkeys och jag vill inte vara en egoistisk subba!
Malin: Men jag vill vara en egoistisk subba för din skull!
Mamma: Åh, så gulligt!

//m.

Ärlig Komplimang I

Jag: Vad söt du är på den här bilden. Du ser ut som en porrstjärna.


Högaktningsfullt,
S.O.T.

Vi hade egentligen sittplats.

På Ullevi hade egentligen sittplats. Men Madonna sjöng. Det gick inte att sitta ner. Då och då stod där tre kvinnor och dansade. Bara dansade.

I Göteborg hann vi även med att äta lunch, äta scones, dricka en massa vätska, stå i toakö, handla på Monki och H&M samt strosa och få panik på alla människor och bli hysteriska för att snart är det dags för Way out West.

//m.

Dagens medicin.

Dagens medicin: Noskapin

Innehåll

1 ml oral suspension innehåller: Noskapin 2,5 mg. Glycerol (85%) 433 mg/ml, etanol (96%) 2,2 mg/ml, Poloxamer, Kelgum (xantangummi E 415 och fruktkärnemjöl E 410), dinatriumfosfatdihydrat, natriumdivätefosfatdihydrat, fänkålolja, metylparahydroxibensoat (konserveringsmedel E 218), propylparahydroxibensoat (konserveringsmedel E 216), renat vatten.

1 tablett innehåller: Noskapin 50 mg. Laktosmonohydrat 120 mg, majsstärkelse, talk, gelatin, magnesiumstearat, glycerol (85%).

//m.

Emmabodafestivalen, del2.

Det här är festival: väntan.

Man väntar på att festivalen ska börja. Sen väntar man på tåget som ska ta en till festivalen. Sen väntar man på tåget. Sen väntar man på att första bandet ska börja spela. Under tiden går man och handlar och väntar i kö i 40 minuter. Sen går man till systemet för ytterligare en kö och väntan i x antal minuter. Sedan går man till festivalen. Väntar i tältet på att regnet ska upphöra. Väntar på bandet. Väntar i kön till bajamajorna. Väntar i kö för att komma in till duschen. Väntar för att få duscha. Väntar i kö för att köpa mat och ladda mobil och hämta mobil och ladda mobil igen och hämta mobilen och ladda ipod och hämta ipoden.

Emmabodafestivalen, del1.

Renligheten

Jag har aldrig uppskattat duschar och toaletter så mycket som jag gör nu. Efter att ha spenderat ett flertal dagar på festival med bajamajor känner jag att det är lyxigt att besöka så kallade "vattenklosetter". För det här är bajamajorna: äckliga.

Det stinker långa vägar kring bajamajorna. Jag kan inte förstå de som parkerar sitt tält precis vid festivaltoaletterna. Det luktar förfärligt. Och det finns varken tvål eller toalettpapper. Det får man ha med sig själv. Alkogel var festivalens räddning.

Duscha gjorde jag på lördagen. På torsdagen var jag nyduschad när jag åkte och på fredagen hade jag basker på mig, så mitt hår syntes ändå inte. Min parfym för helgen var "alkogel" och "cigaretter". Min doft var kanske inte den trevligaste, men jag stank i alla fall inte av svett. (Jag är tjej, jag svettas inte).

På lördagen tog jag mig ner till simhallen med shampo och balsam i högsta hugg. Det var kö för att komma in i duschen. Väl inne behövde jag gå på toa. Då stod jag i kö. Sedan ville jag duscha. Då stod jag i kö. I duschen kunde jag ändå inte njuta av att duscha av mig all festivaläckel. Det stod ungefär 10 tjejer på kö som stirrade på mig och tänkte: "men kom igen, hur svårt ska det vara att tvätta håret? skynda på, himla indiebrud".

Duschen i söndags, i Johans lägenhet, var magnifik. Trots att jag var lite stressad för att männen (Johan, Film-Johan och David) var och handlade lite kort och jag var tvungen att vara färdigduschad och helst iförd kläder när de återkom var den duschen bland topp5 i favoritdusch-kategorin. Shampo, balsam och duschtvål. Jag doftade Heavenly Milk och inte alkogel/cigaretter/festival. Mmm.

//m.

R.I.P., Egon.

Egon. Du var en stor del av mitt liv. Du fanns i mina tankar när jag fann livet som ett hav av ambivalenta val och svåra stunder.
Och nu är du upptuggad.

Maria säger:
Jag äter morot.
Peshk ngjit säger:
Jag äter ingenting.
Maria säger:
Mmm
Maria säger:
ums
Peshk ngjit säger:
Smakar det förstklassigt?
Maria säger:
Nope. Den är besk.
Peshk ngjit säger:
Är morötter beska? Jag tycker att de är söta, men med en frisk smak.
Maria säger:
Men denna var felaktig. Gammal. Trött på livet. Vardagligt småsur. Eller liknande. Inte som de brukar.
Peshk ngjit säger:
Morötter brukar ju vara de mest positiva och upplysta grönsaker annars. Denna morot måste må riktigt dåligt.
Eller bara ha en lite depp-period. Händer även den bästa morot...
Maria säger:
Ja. Så kan det vara. Och nu är den död.
Maria säger:
Mördad.
Maria säger:
Tuggad. Blandad med saliv. Förd genom en trång gång. Knådad. Fräts av en hemskt stark syra. Och sen är det inget kvar av lille morot
(Paus)
Maria säger:
Egon dog idag.

(Om du inte har hängt med, var det Egon som var moroten).

Och det var historien om moroten Egon, vars liv blev kort på grund av en annan människas hunger. Må han vila i frid.
Och må våra konversationer vara så flummiga som de alltid brukar. För all framtid.
Högaktningsfullt,

S.O.T.

Vapen!

How I lost my juvenile smile.

Jag står och slår slentrianmässigt på DVD-spelaren i biografen på min praktikplats, som stup i kvarten stänger av sig själv på grund av överhettning.
Plötsligt hoppar två ungar fram bakom skynket på bion, och skriker:
"AAAARGHHH! EN VUXEN SER OSS! EN VUXEN!"

När jag återfått andningen, hamnat på golvet efter att ha hoppat till av förskräckelse och slutat skrika högt av skräck, blir en del av mig nedstämd.
Ungarna springer vidare, medan jag ropar efter dem:

"Hallå! Räds inte! Jag är bara sjutton! Spring inte! Jag är bara... sjutton."


Jag lyssnar på By Your Side av CocoRosie när jag skriver detta. Jag vet inte varför, men det känns som om denna låt passar min sinnesstämning för detta tillfälle. Vilket är konstigt, för texten passar in ungefär lika bra på mig som...
...lila, plastiga platådojor.
(Jag ignorerar texten, högaktningsfullt, S.O.T.)
(Och kanske eventuellt börjar lyssna på How I lost my Juvenile Smile istället.)
(Ja. Det här känns bättre.)

Allt är upplyst.

""Kom", sa Augustine, och jag upptäckte att hon inte var melankolisk alls, utan lycklig utan kontroll".

Boken Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer gör mig helt upplyst. Jag ska köpa den boken. Den måste finnas i mitt (vårt) bibliotek.

//m.