How I lost my juvenile smile.

Jag står och slår slentrianmässigt på DVD-spelaren i biografen på min praktikplats, som stup i kvarten stänger av sig själv på grund av överhettning.
Plötsligt hoppar två ungar fram bakom skynket på bion, och skriker:
"AAAARGHHH! EN VUXEN SER OSS! EN VUXEN!"

När jag återfått andningen, hamnat på golvet efter att ha hoppat till av förskräckelse och slutat skrika högt av skräck, blir en del av mig nedstämd.
Ungarna springer vidare, medan jag ropar efter dem:

"Hallå! Räds inte! Jag är bara sjutton! Spring inte! Jag är bara... sjutton."


Jag lyssnar på By Your Side av CocoRosie när jag skriver detta. Jag vet inte varför, men det känns som om denna låt passar min sinnesstämning för detta tillfälle. Vilket är konstigt, för texten passar in ungefär lika bra på mig som...
...lila, plastiga platådojor.
(Jag ignorerar texten, högaktningsfullt, S.O.T.)
(Och kanske eventuellt börjar lyssna på How I lost my Juvenile Smile istället.)
(Ja. Det här känns bättre.)