Skeptiskt.

Okej, så det här är alltså andra gången jag skriver om människors missuppfattningar om mig.
Det kommer troligtvis bli ett vanligt ämne.

Min spanskalärare bad mig komma in i hennes lärarrum. Jag satte mig lydigt ner och filade på min kolla-ner-på-skorna-och-se-ångerfylld-ut-blick, då jag misstänkte att hon skulle vara sur på mig för att jag tappat bort världens onödigaste spanskastencil.
Istället för en sur blick, möttes jag av en sympatisk blick och ett "men hur går det egentligen för dig i dina studier, du som är så glömsk och virrig?"
Skräcken för vad som skulle hända härnäst blev större när hon höll ett tal (precis som min mamma brukar göra) att trots att jag glömmer allt i hela världen, kan livet bli riktigt lyckat för mig.
Faktiskt.
Nu kommer missuppfattningen.
S.O.T.'s spanskalärare: jag tänker inte bli sur på dig, för nu sitter det en elev här och gråter.
S.O.T.: Va? Vem?
S.O.T.'s spanskalärare: nu sitter det en elev här och gråter!
S.O.T.: eh, javisst...?

Hon trodde att jag grät. För att jag glömde en spanskastencil.
Okej, jag gråter visserligen till Lejonkungen, första avsnittet av Darkwing Duck, den sista boken i serien A series of unfortunate events, men en spanskastencil?
Oh. Please.

Skeptiskt,
S.O.T.