Jag och min bettskena.

För lite mer än två år sedan fick jag min bettskena. Då hade jag tänkt ett tag på att gå till tandläkaren för att slipa ner mina framtänder, som hade förvandlats till spetsiga vampyrtänder. Jag hade även haft huvudvärk ett tag, och min mamma sa att jag kan vara spänd i käken. Så jag vandrade, glad i hågen, till tandläkaren och tänkte inte tillräckligt mycket på att det var gratis och att jag borde varit jättejättefantastisktglad.

Väl inne hos tandläkaren blir jag chockerad. "Du har tendens till underbett, egentligen borde du ha tandställning. Är det ingen som sagt det till dig?". Nej. Det är ingen som sagt det. Under alla år jag gått till tandläkare är det ingen som har ägnat en tanke åt detta "tendens till underbett". Just då kände jag att, nja, jag vet inte om jag vill ha tandställning nu, så jag nämnde ingenting mer om det. Jag gjorde en tandavgjutning och gick hem.

Då kände jag att min bettskena var ett ok. Det var jobbigt att släpa med den hit och dit, om jag sov över hos en kompis eller skulle resa bort. Ständigt med min bettskena i högsta hugg. "Hej hej, här kommer jag och min bettskena!" kändes det som. Lite som när man har mens och har tamponger i väskan och man känner att det är så uppenbart att man måste säga det till alla. Som tjejen i kassan på ICA. "Det blir 37.90, tack". "Jaha, 40 kronor och jag har tamponger i väskan". Eller till killen som frågar om vägen till Sturegatan. "Det är ditåt och tredje höger. Och ja, jag har mens.".

Men nu, nu har jag accepterat min bettskena. Nu är det snarare en trygghet än ett ok att släpa med min bettskena hit och dit. Nu är det snarare "Yes, här kommer jag och min bettskena!" än "Ja, ja. Här är jag och min BETTSKENA". Jag är glad. Jag ska köpa en söt ask jag kan förvara min bettskena i.

//m.