02.23

Klockan är mycket. Jag har druckit öl.

Nu har jag nyss cyklat genom staden. Ätit scones. Med tranbär. Och druckit chaite.

Bra nätter.

Jag kommer att få krupp.

Idag är det marknad i Jönköping. Imorgon är det RIx FM-festival, Blåsmusikfestival, Tivoli och fortsatt aktivitet på stan. Dessutom är det löning och fint väder.

Och jag har bestämt att gå på stan. Jag gick nyligen hem på lunch för att ta ut Alice på en minirunda, och tog vägen via Hemköp för att köpa bubbelgum. På väg dit hade affärer ställt ut stånd med varor som var billigare än de i affären (så kallade "fynd"), och vid tantaffären intill Hemköp var det tjockt med tjocka tanter. De var som överdimensionella myror som kryllade omkring. Jag fattar inte var alla kom ifrån. En hel flock. Jag fick panik. Satte upp händerna mot huvudet som om jag skulle ta ett simtag och pressade mig genom massan. Väl ute ur myrstacken suckade jag djupt.

Sedan insåg jag. Det kommer att vara så här hela dagen imorgon. Jag kommer få krupp. Jag kommer att störa ihjäl mig på alla barnvagnar. Jag kommer att få panik på alla barn som springer omkring, och deras pappor som försöker få fatt på barnen som har drabbats av en sockervaddspsykos och tror att de är med i ett tv-spel och försöker rädda prinsessan genom att döda alla drakar (tanter).

Jag kommer bli arg på varje ballong jag ser med reklam för något parti eller företag som barnen går runt med. Jag kommer bli sur på alla fulla Rix-Fm-diggare som är ute på kvällen och tycker att Sarah Dawn Finers låt "Moving on" är en riktig "girl power" - låt.

MEN å andra sidan kommer jag ha sjukt bra sällskap på stan, jag kommer göra en fudgepaj och om jag är tillräckligt "salongsberusad" imorgon kväll bryr jag mig inte om 106.0-personerna som är ute och roar sig.

Klargörande i vissa saker.

Följande misstolkningar av mig själv (från andra) har jag utsatts för:

1. att jag är betydligt yngre än vad jag är egentligen.
Huvudexempel:

Jag var och hälsade på en samhäll/internationellklass en dag. När jag förklarade min närvaro för en lärare (så att människan inte skulle undra vem flickan längst fram med gröna ben och en engelsk bok i näven var), frågade hon:
"Jaså, så du går i nian?"
"Nej..."
"Åttan?"
"ALLTSÅ JAG GÅR I PREIB!"
Jag kände mig lyckligt snobbig efter den kommentaren.
En gång jag kände mig mindre snobbig, var när en liten sak frågade om jag var min två år yngre kompis lillasyster.
Mummel.

2. att jag är betydligt äldre än vad jag är egentligen.
Huvudexempel:

Grannen jämte mig frågade om jag hade barn. Jag blev förvirrad, och sa nej utan vidare förklaring. När hon frågade om jag var gift eller förlovad och jag återigen sa nej, såg hon aningens förvirrad ut och började muttra om dagens kvinnor.
En annan gång gick förresten en äldre man fram till mig, pekade på ett stökigt barn och frågade om ungen var min.
Jag förklarade vänligt att jag var sjutton, men det verkade inte klargöra någonting för honom.

3. att jag inte är svensk.
Huvudexempel:

"Alltså, är du från Sverige från början, eller alltså, är du helsvensk? Jaså? Är du säker? Du ser liksom Baltisk ut... ja, från Estland eller nåt. Shit, vad esterna var heta på finlandsfärjan i somras...!"
(resten av den konversationen satt jag tyst.)

4. att jag är något... mitt i mellan.
Enda exempel:

Jag hade suttit och pratat med en på SFI ett tag. Precis innan hon går, frågar hon mig:
"pojke eller flicka?"
Jag blir förvirrad och undrar vad hon menar. När hon upprepar sin fråga inser jag att hon inte vet vad jag är för något.
"Eh? Flicka?"

Världens roligaste misstolkning. Ever.
(men seriöst, så kort hår har jag faktiskt inte.)

Så där. Det var veckans bekännelser. Jag har fler misstolkningar om mig själv, men jag minns dem inte... hm...
men, just to make things clear.
Jag är sjutton, inte fjorton, inte tolv, inte tjugofem. Jag är från Sverige och inte från Estland.
Och, även om detta förhoppningsvis är uppenbart när man ser mig, så är jag en kvinna.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

Pretto, helt enkelt.

Jag sitter vid köksbordet och äter frukost bestående av knäcka med keso och rökt kalkon, naturell yoghurt med min egna, fantastiska müsliblandning och en kopp grönt mangote. Jag läser samtidigt en stor, tjock bok. Mamma dansar in i köket. Glad i hågen. Ställer en fråga. Jag svarar på ett sätt, som om jag vore en tjurig tonåring och mamma just frågat om hon inte får sy ett par mamelucker till mig till skolavslutningen.

Mamma: Åh, sitter du och läser om Berlin?
Jag: Öh, nej? Jag läser om 1900-talets ideologier.

Förfärliga Bekännelsernas Kväll.

Min syster skrev fel om mitt partitest.
Jag blev inte folkpartiet. Jag blev kristdemokraterna. Och väldigt upprörd. Det var extremt okul.

När jag tog EU-testet på samma sida blev jag dock mest miljöpartist med 59 procent, lyckan och hoppet växte i mig att jag trots inte är del av politik jag misstycker med. Men, jag blev även moderat till 52 procent. Jag är en mycket förvirrad människa.

Jaha, detta var bland de värsta bekännelserna i mitt liv som jag låtit VFDFBK ta del utav.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

(om ni undrar varför jag misstycker med kristdemokraterna, handlar det i grund och botten om vargar. tror jag.)

Miranda.

Så här ligger det till.
Jag tävlar om ett namn. Och jag måste ha det. Så nu måste jag ta till tveksamma metoder. Jag presenterade idén på en kvällsmiddagsbjudning. Skulle man kunna kalla det.

Jag (som dricker mjölk med en sked): Jag önskar att jag hade en katt. Då skulle jag kunna mata den med mjölk så här... och den skulle heta Artemis! ARTEMIS, HÖR DU DET, SYSTER? Och min dotter SKA heta Miranda, för jag har redan skrivit det på en uppsats.
Syster: Men, vi har ju redan bestämt att den som skaffar barn först får namnet Miranda.
Jag (till synes oberörd): Jaha. Då vet jag vad jag ska göra imorgon.

Det blir ju på det här viset när man tävlar om oerhört viktiga saker, och har rejält motsats-till-försprång.

Jag menar, det är Miranda vi pratar om. Miranda!
Men okej, ska vi tävla om det så...
IT IS ON.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

Hurra!

Jag (m) gjorde just ett EU-valtest på DN.se. Mina svar visade att jag ligger närmast Miljöpartiet. Vilket känns bra.

Inte riktigt lika bra kändes det kanske för syster, som gjorde ett partitest. Och blev Folkpartist. Hon blev upprörd. Det var kul.

Kväll hos fröknarna Håård.

Klockan är ungefär 22.45. Vi sitter i sofforna och fnissar. Jag har just bakat.

Mamma: Det luktar häst!
Syster: Det luktar bränd elvisp!
Malin: Kan ingen säga att det luktar god maräng?

Men marängerna kanske inte doftade så mycket. Nu ligger de i alla fall i en kasse från Vero Moda och väntar på att bli uppätna. De dog förmodligen i resan från hemmet. Men de kanske är goda ändå! De var i alla fal väldigt vackra när de var nya. Har jag en bild ska jag lägga upp det.

Jag tänkte "äh, maränger, det är lätt! Det fixar jag!". Och det gjorde jag. Men det tog ett par timmar. Först var man tvungen att för hand vispa äggvita, socker och citron över vattenbad tills smeten blev 65 grader. Jag fick i detta läge användning för min ugnstemp som fungerade mycket bra. Det gick fort till 65 grader, men efter det kom det jobbiga.

Hade jag haft en assistent (alltså en köksassistent, inte en riktig person) som vispade åt mig hade det gått bra. Men med tanke på att man skulle vispa tills smeten svalnade, gick det inte så jättebra. En halvtimme tog det att vispa marängen. Och då svalnade det inte ens helt. Elvispen blev helt överhettad. Jag trodde jag skulle bränna mig.

MEN. Det gick rätt okej. Mamma och syster intygade att marängerna var goda. Och syster brukar vara väldigt ärlig med sådant. Så. Summan av kardemumman: det gick bra.

Jag ska publicera bild på de vackra verken senare.

Samförstånd.

Jag går utanför gränserna. Det här är en sms-konversation, utan mamma eller syster.

sms 1: Surdegsbaguetter?
sms 2: Hurra!

Syster talar i telefon.

Jag cyklar på den röda cykeln för att hinna ner till Team Sportia och hämta mammas cykel som är inlämnad där, innan affären stänger. Jag lämnar min röda cykel på Team Sportia och cyklar hem på mammas cykel. Nyckeln till mammas cykellås (ett externt lås, ni vet) är hos mamma. Utanför lägenheten ringer jag syster.

M: Ella, kan du komma ner med mammas cykelnyckel? Jag måste låsa upp låset och låsa det igen.
E: Mja, var är det?
M: Det är på bänken i hallen. En stor nyckel.
E: Jaha, är det det här?

Säger syster. I telefonen.

Sjukt bra.

Mamma skriver.

Det känns som att det är ett återkommande ämne, det här med vår mystiska familj. Den här gången tänkte jag låta spotlighten hamna på vår kära moder, som under vår barndom formade oss till de två mystiska människor vi är idag.

Ett litet smakprov på vår kufiskhet.
Jag skriver ett långt, ångestladdat och frustrerat sms till min mamma om stress, ambivalenta val och jobbiga skolämnen.

Mamma svarar:
"Sniffa lite eter så känns det bättre. Kjamiz."
(jag tänker ignorera det faktum att man inte ens kan sniffa eter...)

Jag tror inte att det finns en enda där ute som inte skulle kunna säga att vår familj är väldigt kufisk.
(För det är vi! Kufiska and proud.)

Syster säger saker.

Jag kan faktiskt bara inte lämna detta åt intet. För det är så roligt. Så otroligt roligt. Och eftersom de senaste inläggen har handlat om mystiska saker från mitt och systers liv, är det inte mer än rätt att vi fortsätter i den andan.

Nu är det vår. Jag minns inte om det var våren 2007 eller 2006. Förmodligen 2006. Jag och syster tar sällskap till skolan. Solen skiner, träden är gröna och bilar passerar på den trafikerade Åsenvägen, vilken vi går jämte.

Plötsligt tar syster tag i mig. Ett hårt grepp. Sedan öppnar hon munnen och säger, i sin vanliga glada ton:

Syster: Tänk om jag skulle ta tag i dig, och du ta tag i mig, och vi skulle dra ut varandra i gatan!

Jag blir förfärad. Än idag säger syster att hon skojade. Jag vet inte vad jag ska tro.

//m

Onämnbar titel.

Efter att min kära syster spridit historien ("Hurra!") där jag betedde mig tveksamt med en fotboll, var jag fast besluten att hämnas och sprida historien om världens mest pryda syster, men som min syster påstod, skulle historien slå tillbaka på mig igen, för att det är jag som utför den pinsamma handlingen.

Igen.

Dessutom, efter att ha läst meningen "med syster i närheten blir den gråa vardagen som en lustig indiefilm med Kimya Dawson spelandes i bakgrunden", insåg jag att jag inte alls var i behov av hämnd. Inte då.

Men ändå, tänker jag, varför inte skriva ner den, och sprida dess budskap?


Det var ungefär ett år sen. Jag (E) och Syster (M) är på väg mot förrådet, som ligger cirka en halvmeter från vår dörr, då jag ser att Syster står med en stor kappa på sig.

E: men, varför har du den där på dig? Förrådet ligger ju precis här.

(M pekar på sin tröja, varpå E lutar sig fram för att läsa vad det står på den)

E: Står det att du är kommunist eller nåt?
M: Nej! (viskar ohörbart) Jag har ingen behå...
E: Jaså, bröstvårtor.

(Nu kommer vi till delen där min syster blir pryd.)

M: ELIN! DU KAN JU INTE SÄGA (sänker sin röst) bröstvårtor I ETT TRAPPHUS! FOLK KAN JU HÖRA DIG!
E (skriker): BRÖSTVÅRTOR!!! KLAMYDIA! KONDYLOMVÅRTOR!
M springer förskräckt in i lägenheten igen, och jag har för mig att hon ropar:
"Mamma! Elin står i trapphuset och skriker en massa könsjukdomar!"

Safe to say, med oss två blir faktiskt även en enkel tripp till förrådet en sekvens i en kufisk film (eller något som hamnar på tjuvlyssnat), med Kimya Dawson eller Moldy Peaches som bakgrundsmusik.
För de låter faktiskt väldigt lika.
Troligtvis för att Kimya är med i båda.

Vad var budskapet i den här historien? Troligtvis att inte skrika könssjukdomar i ett trapphus. Det var säkert någon som hörde mig.

Hurra!

I söndags gick jag, syster och Alice vid fotbollsplanen på Torpa. Där spelades det fotboll. Några killar stod och sköt vid ett mål, och precis när vi gick förbi sköt de upp fotbollen ovanför staketet, där vi gick. De var på väg att springa runt staketet och upp för trappan.

M: Syster, du kan väl kasta ner bollen till dem?
E: Ska jag?! HURRA!

Syster springer fram mot bollen, som om hon springer mot sitt livs kärlek på en sandstrand i solnedgång, plockar upp fotbollen som om hon plockar upp sin blivande oscarsstatyett och springer med lätta steg fram till staketet.

E: Jag har en boll åt dig!

Hon fnissar, och kastar ner bollen till killen, som tittar lite halvroat på oss.

Med syster i närheten blir den gråa vardagen som en lustig indiefilm med Kimya Dawson spelandes i bakgrunden.

Förkortningssmurfen.

Jag har en liten snärre fixering vid att ställa människor frågor om ett scenario, helst ett fiktivt scenario, så orealistiskt som möjligt.
Jag utmanar alla människor jag möter genom att ställa dem själva stora, utmanande frågor som:
"Om du var en kaffekokare, vilken färg skulle du ha då?"
"Okej, vad säger ni, skulle ni helst vilja leva i Middle-Earth, Narnia eller på Hogwarts?"
Och favoriten:
"Om du skulle gifta dig med någon i Harry Potter, vem skulle du gifta dig med då?"

Personligen tycker jag att dessa frågor på alla sätt och vis slår ut de vanliga artighetsfrågorna vi kör med vanligtvis. Ni vet vilka jag talar om.
"Jaha, så hur är det med dig nu då? Gjort något kul i helgen? Vad anser du om situationen i Vitryssland?"
(Senaste begrepp har använts för att vara så originell som möjligt och ställa en så oklyschig fråga som möjligt, men det är så slitet nu att det helt enkelt faller in i de vanliga artighetsfrågorna. Tyvärr.)

Till min stora poäng med kvällens inlägg - jag har kommit på en ny, fantastisk fråga som till och med slår min Hogwarts-bröllop-fråga. Den lyder:

"Om du var en smurf, vilken smurf skulle du vara då? Ja, du vet, alla smurfar har ju en speciell egenhet, som fixarsmurfen eller glasögonsmurfen. Ja, förutom Smurfan då, vad nu poängen var med henne. Nå, vilken smurf skulle du vara? Vilken är din... lilla egenhet?"

(En mycket stark och utmanande fråga, ifall du frågar mig)

Förresten, jag skulle nog vara förkortningssmurfen. Eller S.O.T.-smurfen. Eller high-fivesmurfen. Eller Lemony Snicketsmurfen. Eller Darkwingsmurfen. Eller-

-det här kan hålla på hur länge som helst. Ha det trevligt tills vi ses igen, tårtsniffarsmurfar där ute.
/Namnet-som-börjar-på-E-smurfen.

Adverbs.

Jag (m) har börjat läsa en ny bok nu! Adverbs, av Daniel Handler. Jag har bara läst första kapitlet än, men hittills har person x (som jag kallar honom för att jag inte minns hans namn) varit kär i sin flickvän, ljugit för sin flickvän, gjort slut med sin flickvän, insett att han är gay (eller bi), blivit kär i taxichauffören Peter, förföljt taxichauffören Peter och insett att han älskar taxichauffören Peter.

Det här blir en bra bok!

//M

och ni ba va?

konstig titel, kan tänkas? men jag vet vad det betyder. syster ved vad det betyder. så det så.

ni är bara tårtsniffare ändå.