Det känns som att det är ett återkommande ämne, det här med vår mystiska familj. Den här gången tänkte jag låta spotlighten hamna på vår kära moder, som under vår barndom formade oss till de två mystiska människor vi är idag.
Ett litet smakprov på vår kufiskhet.
Jag skriver ett långt, ångestladdat och frustrerat sms till min mamma om stress, ambivalenta val och jobbiga skolämnen.
Mamma svarar:
"Sniffa lite eter så känns det bättre. Kjamiz."
(jag tänker ignorera det faktum att man inte ens kan sniffa eter...)
Jag tror inte att det finns en enda där ute som inte skulle kunna säga att vår familj är väldigt kufisk.
(För det är vi! Kufiska and proud.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar