.ållah nem, jeN

Nej, men hallå. Vad hände med Dagens Petimäter egentligen? Försvann den? Kommer den att återuppstå?
Var det någon förutom jag som kände den kyliga brisen av saknad sjuda (sjuder briser? nejvetnivad, liknelser är inte riktigt vad jag lever för) i luften då bloggen slutade uppdateras?

Här sitter jag nu i förvirrning över detta och blir inte ett dugg klokare på framtiden. Och när man känner på det här viset finns det bara en sak att göra - kolla på en flummig fransk film och reflektera.

Reflektioner är spännande. Jag är kryptisk. Jag är Elin. Jag är ingens lilla vessla.

The Worrying Kind.

"Jag som varje dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting hade hänt!"
-Filifjonkan.

Detta citatet kommer från Tove Janssons novellsamling Det Osynliga Barnet. Novellens namn är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Om odödliga Filifjonkan som hela tiden väntar sig att en stor katastrof ska hända, när som helst nu...

Jag har kommit fram till att Filifjonkan är min själsfrände. Genuin kärlek är vad jag känner för denna karaktär, samt lite skam för att jag var för insnöad på Snusmumriken för att upptäcka Filifjonkans odödliga charm innan.
Säga vad man vill om henne, paranoid, hysterisk, pedantisk, melankolisk, bekräftelsebehövande, driven av pliktskyldighet och av viljan att passa in trots hennes tydliga utstickande drag, perfektionistisk, missnöjd...
Hon är bland de vackraste karaktärerna i historien. Och det säger jag inte bara för att hon är min själsfrände.
Läs Filifjonkan som trodde på katastrofer, och du förstår.


Katastrofalt,
S.O.T.

Saker vi brukar säga till varandra II

Mamma sitter vid middagen och förklarar att hon numera ska anstränga sig för att framstå som en seriös och anständig person, för att på så vis få sitt vardagsliv att bli enklare.

S.O.T.: Nej! Gör inte så! Det är alltid fel att låtsas vara normal!

Det var inte för en stund efter vi insåg att denna kommentar var lite kufisk.
Och skrattade.
Blommor som du växer ju trots allt bara på brinnande fartyg, kära moder (ja, jag har blivit besatt av den låten, men låt oss förbise detta).

Högaktningsfullt,
S.O.T.

Saker andra människor säger.

Jag hade porträttpanik. Jag intervjuade en kvinna idag som kommer i tidningen imorgon. Hon hade den andliga gåvan "autuomatisk skrift". Det innebär att man sätter pennan på pappret så får hon orden från yttre krafter. Intervjun hade med tidningens mikronovell-serie att göra, så jag frågade om hon hade skrivit några sådana noveller genom automatisk skrift. Hon berättade att hon hade skrivit en novell så. Den handlade om världens undergång. Hon läste med inlevelse.

Hon: Ja, det var domedagsnovellen.
Hon satt med allvarlig blick och tittade på mig. Tystnaden lade sig i köket och höll i sig ungefär en minut, då vi bara tittade på varandra:
Jag: Och du gillar djur också!

Det fanns ingen bra övergång till ett annat ämne. Det går inte att säga "på tal om jordens undergång, du har ju katter!".


//m.

Döden och hönan.

SPOILER ALERT. Här kommer slutklämmen i min och Marias film, ni vet den om hönan och räven i Ukraina, nämligen låten som spelas på en viss begravning.
Låttexten är skriven av Maria. Läs och njut denna fantastiskt morbida dikt. Sjung med, även, om du så önskar.
Melodin är "Stilla natt."


Silent night
Holy cow
I leave not, til you rot
Glories stream from heaven afar
Pale and cold your corpses are
Worms and beetles are eating
Hope your hearts still not are beating.

Oh, my Robin
I'm still sobbin'
Insects nibble on your meat
But they still have not touched your feet
Earthly hosts sing alleluia
It's too bad you've dieceased
I can do nothing but sneeze.

Silence, Kim
She can't sing
And she burned the chicken wing
Praise the bird and my dear friend
They both faced a tragic end
I will drink my champagne
and let you rest in Ucraine.

Det kommer att bli den bästa filmen någonsin.
Högakningsfullt,
S.O.T.

Saker vi säger.

Vi sitter runt middagsbordet en söndagskväll. Efterdyningarna av Way out West märks i samtalsämnena. Vi pratar om att jag och syster kom ifrån varandra på fredagskvällen, vi hittade inte varandra vid Mandelmannen och jag drabbades av panik. När jag fann henne var hon utan Thorzten, som jag sagt åt att aldrig lämna hennes sida.

Malin: Men du var ju ensam! Thorzten fick ju inte lämna dig!
Elin: Han ville inte gå, jag tvingade honom.
Malin: Varför?!
Elin: För han ville se Arctic Monkeys och jag vill inte vara en egoistisk subba!
Malin: Men jag vill vara en egoistisk subba för din skull!
Mamma: Åh, så gulligt!

//m.

Ärlig Komplimang I

Jag: Vad söt du är på den här bilden. Du ser ut som en porrstjärna.


Högaktningsfullt,
S.O.T.

Vi hade egentligen sittplats.

På Ullevi hade egentligen sittplats. Men Madonna sjöng. Det gick inte att sitta ner. Då och då stod där tre kvinnor och dansade. Bara dansade.

I Göteborg hann vi även med att äta lunch, äta scones, dricka en massa vätska, stå i toakö, handla på Monki och H&M samt strosa och få panik på alla människor och bli hysteriska för att snart är det dags för Way out West.

//m.

Dagens medicin.

Dagens medicin: Noskapin

Innehåll

1 ml oral suspension innehåller: Noskapin 2,5 mg. Glycerol (85%) 433 mg/ml, etanol (96%) 2,2 mg/ml, Poloxamer, Kelgum (xantangummi E 415 och fruktkärnemjöl E 410), dinatriumfosfatdihydrat, natriumdivätefosfatdihydrat, fänkålolja, metylparahydroxibensoat (konserveringsmedel E 218), propylparahydroxibensoat (konserveringsmedel E 216), renat vatten.

1 tablett innehåller: Noskapin 50 mg. Laktosmonohydrat 120 mg, majsstärkelse, talk, gelatin, magnesiumstearat, glycerol (85%).

//m.

Emmabodafestivalen, del2.

Det här är festival: väntan.

Man väntar på att festivalen ska börja. Sen väntar man på tåget som ska ta en till festivalen. Sen väntar man på tåget. Sen väntar man på att första bandet ska börja spela. Under tiden går man och handlar och väntar i kö i 40 minuter. Sen går man till systemet för ytterligare en kö och väntan i x antal minuter. Sedan går man till festivalen. Väntar i tältet på att regnet ska upphöra. Väntar på bandet. Väntar i kön till bajamajorna. Väntar i kö för att komma in till duschen. Väntar för att få duscha. Väntar i kö för att köpa mat och ladda mobil och hämta mobil och ladda mobil igen och hämta mobilen och ladda ipod och hämta ipoden.

Emmabodafestivalen, del1.

Renligheten

Jag har aldrig uppskattat duschar och toaletter så mycket som jag gör nu. Efter att ha spenderat ett flertal dagar på festival med bajamajor känner jag att det är lyxigt att besöka så kallade "vattenklosetter". För det här är bajamajorna: äckliga.

Det stinker långa vägar kring bajamajorna. Jag kan inte förstå de som parkerar sitt tält precis vid festivaltoaletterna. Det luktar förfärligt. Och det finns varken tvål eller toalettpapper. Det får man ha med sig själv. Alkogel var festivalens räddning.

Duscha gjorde jag på lördagen. På torsdagen var jag nyduschad när jag åkte och på fredagen hade jag basker på mig, så mitt hår syntes ändå inte. Min parfym för helgen var "alkogel" och "cigaretter". Min doft var kanske inte den trevligaste, men jag stank i alla fall inte av svett. (Jag är tjej, jag svettas inte).

På lördagen tog jag mig ner till simhallen med shampo och balsam i högsta hugg. Det var kö för att komma in i duschen. Väl inne behövde jag gå på toa. Då stod jag i kö. Sedan ville jag duscha. Då stod jag i kö. I duschen kunde jag ändå inte njuta av att duscha av mig all festivaläckel. Det stod ungefär 10 tjejer på kö som stirrade på mig och tänkte: "men kom igen, hur svårt ska det vara att tvätta håret? skynda på, himla indiebrud".

Duschen i söndags, i Johans lägenhet, var magnifik. Trots att jag var lite stressad för att männen (Johan, Film-Johan och David) var och handlade lite kort och jag var tvungen att vara färdigduschad och helst iförd kläder när de återkom var den duschen bland topp5 i favoritdusch-kategorin. Shampo, balsam och duschtvål. Jag doftade Heavenly Milk och inte alkogel/cigaretter/festival. Mmm.

//m.

R.I.P., Egon.

Egon. Du var en stor del av mitt liv. Du fanns i mina tankar när jag fann livet som ett hav av ambivalenta val och svåra stunder.
Och nu är du upptuggad.

Maria säger:
Jag äter morot.
Peshk ngjit säger:
Jag äter ingenting.
Maria säger:
Mmm
Maria säger:
ums
Peshk ngjit säger:
Smakar det förstklassigt?
Maria säger:
Nope. Den är besk.
Peshk ngjit säger:
Är morötter beska? Jag tycker att de är söta, men med en frisk smak.
Maria säger:
Men denna var felaktig. Gammal. Trött på livet. Vardagligt småsur. Eller liknande. Inte som de brukar.
Peshk ngjit säger:
Morötter brukar ju vara de mest positiva och upplysta grönsaker annars. Denna morot måste må riktigt dåligt.
Eller bara ha en lite depp-period. Händer även den bästa morot...
Maria säger:
Ja. Så kan det vara. Och nu är den död.
Maria säger:
Mördad.
Maria säger:
Tuggad. Blandad med saliv. Förd genom en trång gång. Knådad. Fräts av en hemskt stark syra. Och sen är det inget kvar av lille morot
(Paus)
Maria säger:
Egon dog idag.

(Om du inte har hängt med, var det Egon som var moroten).

Och det var historien om moroten Egon, vars liv blev kort på grund av en annan människas hunger. Må han vila i frid.
Och må våra konversationer vara så flummiga som de alltid brukar. För all framtid.
Högaktningsfullt,

S.O.T.

Vapen!

How I lost my juvenile smile.

Jag står och slår slentrianmässigt på DVD-spelaren i biografen på min praktikplats, som stup i kvarten stänger av sig själv på grund av överhettning.
Plötsligt hoppar två ungar fram bakom skynket på bion, och skriker:
"AAAARGHHH! EN VUXEN SER OSS! EN VUXEN!"

När jag återfått andningen, hamnat på golvet efter att ha hoppat till av förskräckelse och slutat skrika högt av skräck, blir en del av mig nedstämd.
Ungarna springer vidare, medan jag ropar efter dem:

"Hallå! Räds inte! Jag är bara sjutton! Spring inte! Jag är bara... sjutton."


Jag lyssnar på By Your Side av CocoRosie när jag skriver detta. Jag vet inte varför, men det känns som om denna låt passar min sinnesstämning för detta tillfälle. Vilket är konstigt, för texten passar in ungefär lika bra på mig som...
...lila, plastiga platådojor.
(Jag ignorerar texten, högaktningsfullt, S.O.T.)
(Och kanske eventuellt börjar lyssna på How I lost my Juvenile Smile istället.)
(Ja. Det här känns bättre.)

Allt är upplyst.

""Kom", sa Augustine, och jag upptäckte att hon inte var melankolisk alls, utan lycklig utan kontroll".

Boken Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer gör mig helt upplyst. Jag ska köpa den boken. Den måste finnas i mitt (vårt) bibliotek.

//m.

Knäppis!

Jag cyklade hem på lunchen för att hinna konversera med mamma som varit på villovägar. Hon har fått ett sms på danska. Hon ska skicka tillbaka ett på danska.

Mamma ändrar telefonens språk.

Malin: Men mamma, du behöver inte ändra hela telefonens språk. Du kan bara ändra ordlistan när du smsar.
Mamma: Jaha?

Malin ändrar.

Mamma: Men du får ändra tillbaka sen!

Mamma skriver.

Mamma: Men nu är det ju T9! Det vill jag ju inte ha.

Mamma tar bort t9. Mamma skriver varje bokstav för sig.

Malin: Men mamma, om du inte ska använda ordlistan är det väl ingen mening med att byta språk till danska?
Mamma: Men jag...
Malin: Men om du bara skriver varje bokstav för sig, vad är det för mening då?
Mamma: Hihi, jag är lite knäpp.

Mja, men söt.

//m.

Nattfrustration.

Jag vet inte om jag berättade om natten, då jag i ren frustration slängde ut bettskenan och var arg.

I morse när jag vaknade låg min näspiercing prydligt på sängbordet. Jag hade uppenbarligen gjort samma sak där, insåg jag efter grundlig genomgång av natten. Jag hade vaknat och ilsket tagit ut piercingen för att placera den varsamt på sängbordet.

Varför gör jag så? Varför är jag arg mitt i natten? Varför måste jag vara arg och slita bort bettskena eller piercing? Det är knäppt. Jag är knäpp.

Dagens uträkning.

Jag tjänar femtio öre per minut på feriepraktiken.

Konversation på feriepraktiken.

Jag står oansvarsfullt på min nya praktikplats (se till att inga hyperaktiva barn river sönder utställningen) och diskuterar nougatsmör med feriepraktikant 2.


Jag: Nutellasmörgåsar är meningen med livet!
Kort paus.
Feriepraktikant 2: Du har aldrig haft någon pojkvän, eller hur?


Det här blir en spännande praktik.
(nej, det blir det faktiskt inte, veckans knäppaste citat till trots. Dagens höjdpunkt var när jag hittade en skål med två veckor gamla Mariekex man fick smaka på om man ville. Och jag tycker inte ens om Mariekex.)

Vad vi bruka säga till varandra.

Välkommen till en familj där vi alla respekterar varandras åsikter! Man kan verkligen känna att man har rätt att tycka precis vad man vill när man är en del av vår familj.

(Jag har precis gått in i mammas sovrum för att ge henne Expressen. När jag ändå är i rummet passar jag på att säga godnatt.)

Jag: Godnatt. Borgarjävel.
Mamma: Sov så gott, min lilla rödgröna röra.

Helt underbart.


Fortfarande högaktningsfullt,
S.O.T.

Dagens medicin.

Innehåll

Aktiva substanser: bensokain 2 mg, gramicidin 0,3 mg, cetylpyridiniumklorid 2 mg, 2,4-diklorbensylalkohol 2 mg. Övriga innehållsämnen: Bafucin: Sorbitol 500 mg (sötningsmedel), sackarinnatrium, mentol, riboflavin (färgämne E 101), polyetylenglykol, etylcellulosa, mentyletylglykolat, eukalyptusolja, anisolja, dimetikon. Bafucin mint: Sorbitol 500 mg (sötningsmedel), sackarinnatrium, mentol, polyetylenglykol, etylcellulosa, pepparmyntolja, dimetikon

Analys av Mika's "Big Girls (You are beautiful)."

Jag hörde Mika's låt "Big Girl (You are Beautiful)" på radion häromdagen när jag åkte taxi (som jobbet betalar, för övrigt). Jag har alltid hatat den låten. Jag tycker att den är löjlig och slår fel. Därför tänkte jag analysera låttexten för att sammanställa varför allt Mika sjunger blir fel. Och mer av en fetisch än en girl power - låt.

Walks into the room
Feels like a big balloon
I said, “Hey girl you are beautiful”

Menar han är att tjejen känner sig som en stor ballong? Menar han att han ser en stor ballong? I fall ett försöker han alltså genom att säga "flicka, du är vacker" mena att hon inte alls ska skämmas för att hon är en stor ballong. I fall två inser han att "oh, stora tjejer är NICE" och vill ragga på henne.

“Diet coke and a pizza please”
Diet coke! I’m on my knees
Screaming “Big girl you are beautiful!”

Uppenbarligen beställer den stora tjejen en pizza och en diet coke. Det känns som att Mika blir upprörd över detta. Han är ledsen för att den stora tjejen känner pressen från samhället att beställa en diet coke istället för en regular coke. Han vill skrika åt henne att "hey, stora tjejen, du kan dricka läsk med socker i, det är okej!". Men alltså, Mika, det är okej. Den stora tjejen har just köpt en stor pizza. Om läsken är diet eller inte spelar ingen roll i kontexten.

You take your skinny girls
I feel like I’m gonna die
Cuz a, real woman
Needs a real man

Här diskriminerar Mika män som blivit kär i smala kvinnor och kvinnor som är smala. Mika menar att de smala tjejerna är smala för att idealet i det stora hela har tvingat dem att vara smala och ytliga, och männen har valt kvinnorna för att de är smala för att ha någon slags troféhustru att visa upp. Och riktig kvinna? Är smala kvinnor låtsaskvinnor? Offer för ett ideal? Är männe som är tillsammans med de smala kvinnorna låtsatsmän? Nä, han menar nog bara att han tror att kärlek mellan smala människor goes skin deep. Sorry, smala människor i världen. Er kärlek är inte äkta.

Here’s why;
You take your girl
and multiply her by four
That’s a whole lot a woman
Who needs a whole lot more

Ah, här är blir det intressant. För nu upptäcker vi på riktigt i låten att han försöker bara hylla de stora kvinnorna, sin fetisch. Genom att säga att man ska ta en tjej och multiplicera den med fyra säger man härmed att fyra vanliga kvinnor blir en stor tjej. De stora tjejerna är inte vanliga. De är bara stora. Eftersom man måste multiplicera fyra normala tjejer för att få en stor tjej.

Get yourself to the Butterfly Lounge
Find yourself a big lady
Big boy come on round
and they’ll be calling you ‘baby’

Okej, Butterfly Lounge är en klubb OC där stora tjejer är grejen. Dit ska man gå för att fånga en stor tjej. Tydligen ska man vara en stor kille också. Intressant, eftersom Mika är den näst smalaste i Europa (Rickard Engfors leder alltid).

No need to fantasies
Since I was in my braces
Of a watering hole where the girls are round
And curves in all the right places.

Så klart. Mikas fantasier. "Since I was in my braces" tyder väl på att han har fantiserat om stora tjejer sedan han var tonåring. Han kanske upptäckte sin fetisch då och nu äntligen har han blivit sångare och kan sjunga ut vad han känner för sina stora tjejer. Och i och med att han har hittat the Butterfly Lounge har han även hittat de stora tjejerna. Vilken tur!

Big Girl You Are Beautiful!
Big Girl You Are Beautiful!

De sista raderna säger sig självt.

Sammanfattning: Mika vill sjunga en låt om stora tjejer. Nej, han vill inte sjunga en låt om skönhetsidealet, hollywoodidealet och hetsen om size zero. Han vill inte sjunga att alla ska vara precis som de vill, de är vackra no matter what. Han vill inte sjunga om att det är okej att vara smal, stor eller normalviktig. Han vill bara sjunga om stora tjejer.

Den här låten känns som ett tragiskt försök av Mika att få stora tjejer att känna sig bekväma med sig själva. Han hoppar direkt över alla normalviktiga tjejer som mår dåligt utan går direkt till målgruppen stora tjejer. Med en klatschig refräng vill han visa att ni stora tjejer, ni är vackra! Hurra! Men genom att säga saker som att "ta en tjej och multiplicera den med fyra" lyckas han inte riktigt. Han lyckas bara skapa en stämning om att han är en stor fetischist som inte drar sig från att skrika "neeej, drick inte den där cola lighten, stora flicka!".

Dessutom, vilka andra låtar handlar om smala tjejer? När hör man sångaren sjunga om kärlek och att han specifikt vill ha en smal tjej? Mika är i lite fel forum. Visst, musikbranschen i sig skiljer sig inte från andra mediabranscher där alla måste vara snygga så att de passar på cd-omslag, i videor och på scen. Men i låtbranschen. Själva låtarna handlar aldrig om att sångarna vill specifikt ha en smal tjej. Mika är ju själv så smal så det tar bort hela grejen. Som när Malin Åkerman "sa ifrån".

Då är det mer intressant att se på Beth Ditto, sångaren i The Gossip. Ingen hycklare där inte. Men jag blir ändå lite delad i mina åsikter här. För ytterligare en aspekt på det hela är att, borde man verkligen hylla tjockhet? Visst, lite överviktig är ingen fara. Men fetma. Och hälsoriskerna det medför.

Ja, nu har jag helt och hållet analyserat sönder en låt som Mika skrev för att han tänkte "fan, alla kommer att älska mig om jag hyllar större tjejer. Jag är ju en snäll kille, klart alla är lika mycket värda. Till och med tjocka tjejer".

Tack för mig.

//m.

Rubriker.

Vem sätter rubriker? Vem tycker att tågstopp har större nyhetsvärde än olycka?

Jag är arg.

Det ringde en kvinna till mig. Kvinnan kommer härefter kallas "k".

K: Jag tänkte gå ner till Huskvarna redaktionen med en Dödsfallsnotis, så var det stängt.
M: Jaså, var det stängt?
K: Ja, är det du eller jag?
M: Förlåt?
K: Är det stängt?
M: Ja, jag vet faktiskt inte det.
K: Vet du inte?!
M: Nej, det är ju en annan redaktion.
K: Vem är du?
M: Jag är familjeredaktör.
K: Men borde inte du veta?
M: Det är en lokalredaktion, så jag vet faktiskt inte.
K: Är Olovsson (chefredaktören) där?
M: Jag tror att han har semester faktiskt.
K: Ingen vet någonting! Någon måste ju veta?
M: Ja, om du ringer växeln kanske de.. (avbruten).
K: Nej, men du kanske inte är ordinarie?
M: Nej, jag är sommarvikarie.
K: Ja! Det säger mig så mycket, det säger mig så mycket, förstår du!
M: Jag tycker att du ska ringa växeln istället, de kan hjälpa dig, tack så mycket, Hej då. (Klick).

Och jag var faktiskt inte otrevlig. Jag sa tack så mycket, och jag hörde henne säga Hej då innan jag la på luren.

Hej trans!

Ibland när jag sitter och läser igenom gamla dagboksinlägg hamnar jag i något slags trans. Det är som om jag förflyttas tillbaka i tiden till Fjällgatan, min källare, mitt ps2 och en massa koppar te.

Allt annat försvinner. Om jag inte skulle vakna upp och märka att jag var på JP skulle jag förmodligen gå uppför backen till Fjällgatan, gå ner i min gamla källare och sätta mig ner där det brukade stå en röd soffa.

Hur känner jag inför det?

//m.

SÅ INTRESSANTA ÄR GT'S ETTARUBRIKER.

//m.

Ytterligare ett ställningstagande.

Borde jag låta mina ögonbryn bli så buskiga som de var 2001? Passar det med den nya luggen?

//m.

Mais oui!

Idag har jag klippt mig. Nyss skulle jag gå på toa. Jag tittade mig själv i spegel. Höll på att skratta ihjäl mig.

Nu måste jag skaffa långt hår under armarna, köpa en basker och börja bryta på franska. Jag bör även börja kedjeröka.

//m.

Nånting händer, just nu.

Rubriken till trots, jag ska inte skriva om My Little Pony. Jag ska skriva om någonting som har med min dialekt att göra. Den håller på att förändras, känner jag.

Idag när det ringde en man till redaktionen svarade jag och kände hur jag helt naturligt började prata Kattis Ahlström - svenskan. Den dialekt där skåningar försöker prata rikssvenska och betonar allting helt snett. Den dialekten har jag fått till.

Och idag vid fikat på jobbet blev jag västgötsk. Och när jag försökte härma småländskan blev det skånska. Plus att jag har taigt upp min diftongdialekt som jag uppfann förra sommaren.

Den låter ungefär så här:
- Jao, dejt äor Maolin häejr. Trrejvligt att toalas vijd.

Vem är jag? Vad är jag?

Jag påverkas så sjukt lätt av dialekter. Efter ett par veckor i Sundsvall kommer jag slänga mig med en fake-Sundsvallsk dialekt. Sjukt.

//m.

Ännu ett trauma.

Ni vet sådana där drömmar som man drömmer precis innan man ska börja skolan? Man står i klassrummet, och helt plötsligt är man helt naken?
Jag har absolut ingen aning om hur den sortens dröm känns. Min dröm jag drömmer innan jag börjar skolan är helt tvärtom.

Jag kommer in i klassrummet, fullt påklädd, aningens försenad, men glad.
Plötsligt inser jag att jag har en gigantisk hatt på mig, med texten 'Jag är JUVENIL'. När jag försöker ta av mig hatten (för trots att den är rätt tjusig vill jag inte uppfattas som juvenil och löjlig) blir den bara större, och sitter tightare.
Jag står och försöker desperat klösa loss hatten, medan den växer sig till min storlek.

Hela drömmen slutar med att personerna som sitter i klassrummet (de ska föreställa klasskompisar, men de ser ut som ansiktslösa vålnader. ungefär.) tar tag i mig och kastar ut mig genom fönstret.
Och sen ligger jag där, alldeles tillplattad nedanför fönstret och kollar upp. Då krymper hatten och försvinner igen.
Traumatiskt, helt enkelt.

Konversation på tåg från Amsterdam till Rotterdam.

(Tack vare mitt dåliga minne kanske konversationen utspelade sig på något annat sätt, men alla vitala delar finns kvar i minnet).

Jag och Johan diskuterar pengar och vem som är skyldig vem vad efter "jag betalar", "jag kan ta det" och "för all del, jag hostar upp cashen".

M: Jag förde ju över pengar till ditt konto.
J: Gjorde du?
M: Ja, kommer du inte ihåg vad jag skrev i meddelandefältet?
J: Jo, Latex Meet Utrecht.
M: Nej, Utrecht stod bara på facebook. I Meddelandefältet fick jag bara plats med Latex meet.
Tystnad.
J: Vet du vad jag just insåg? "Latex", "Meet" och "Utrecht" är internationella ord som alla på tåget förstår.

Vi sitter och pratar en massa på svenska. Ingen fattar någonting. Förutom när vi nämner "Latex meet" och staden "Utrecht" som tåget faktiskt är på väg till. Sjukt bra jobbat.

Jag och min bettskena.

För lite mer än två år sedan fick jag min bettskena. Då hade jag tänkt ett tag på att gå till tandläkaren för att slipa ner mina framtänder, som hade förvandlats till spetsiga vampyrtänder. Jag hade även haft huvudvärk ett tag, och min mamma sa att jag kan vara spänd i käken. Så jag vandrade, glad i hågen, till tandläkaren och tänkte inte tillräckligt mycket på att det var gratis och att jag borde varit jättejättefantastisktglad.

Väl inne hos tandläkaren blir jag chockerad. "Du har tendens till underbett, egentligen borde du ha tandställning. Är det ingen som sagt det till dig?". Nej. Det är ingen som sagt det. Under alla år jag gått till tandläkare är det ingen som har ägnat en tanke åt detta "tendens till underbett". Just då kände jag att, nja, jag vet inte om jag vill ha tandställning nu, så jag nämnde ingenting mer om det. Jag gjorde en tandavgjutning och gick hem.

Då kände jag att min bettskena var ett ok. Det var jobbigt att släpa med den hit och dit, om jag sov över hos en kompis eller skulle resa bort. Ständigt med min bettskena i högsta hugg. "Hej hej, här kommer jag och min bettskena!" kändes det som. Lite som när man har mens och har tamponger i väskan och man känner att det är så uppenbart att man måste säga det till alla. Som tjejen i kassan på ICA. "Det blir 37.90, tack". "Jaha, 40 kronor och jag har tamponger i väskan". Eller till killen som frågar om vägen till Sturegatan. "Det är ditåt och tredje höger. Och ja, jag har mens.".

Men nu, nu har jag accepterat min bettskena. Nu är det snarare en trygghet än ett ok att släpa med min bettskena hit och dit. Nu är det snarare "Yes, här kommer jag och min bettskena!" än "Ja, ja. Här är jag och min BETTSKENA". Jag är glad. Jag ska köpa en söt ask jag kan förvara min bettskena i.

//m.

Ännu ett sådant ögoblick.

Resumé av min korta resa till Mellbystrand.
(Det känns lite onödigt att beskriva den med ord som sol, bad och en massa sand i sängen, med tanke på att det är uppenbart.)


Jag (hoppar in i stugan): Guess what, mamma, en massa tyskar spanade in mig nyss!
Mamma: Du tror inte att det har något att göra med att du inte har några byxor på dig?
Jag (kollar ner på mina ben): Hoppsan. Kanske det.


Inte särskilt högaktningsfullt,
S.O.T.

Hej vanliga människor!

Det ringer en kvinna och vill att jag ska skriva porträtt på en kille som doktorerar. Ja tack, tänker jag och min ständiga porträttbrist. Kvinnan ringer från Bankeryd.

Hon: Skriver du själv texten?
Jag: Ja, eller så kan en lokalredaktör i Bankeryd skriva texten.¨
Hon (besviken): Nejmen du, det är väl lite svagt?
Jag: Va?
Hon: Ja vi har ju någon i Habo och Mulljsö, men är inte du lite mer på hugget?

Och vad ska man svara på det? Jag svarar "jag kan för all del skriva det" och kvinnan blir glad. Jätteglad. Stackars Bankeryd.

Malin surfar.

Jag har haft konstant huvudvärk i tre dagar nu. Jag surfar på nätet. Söker svar.

Här är svaret:

"Vanligt med spänningshuvudvärk

De flesta besväras av huvudvärk av och till. Den vanligaste huvudvärken är den som kallas spänningshuvudvärk. Den beror ofta på att muskler framför allt i nacken och i käken är spända. Om man oroar sig, känner sig stressad och sover dåligt är det lätt att man spänner sig och får ont i huvudet. Ibland kan huvudvärken bero på att man pressar eller gnisslar tänder under natten. Då har man oftast en dov huvudvärk när man vaknar och det kan ömma i käkmusklerna."

Alltså, orsaker:

1. Muskler i nacken och käken är spända
2. Man är oroad och stressad
3. Man sover dåligt
4. Man pressar och/eller gnisslar tänker under natten

Då kan vi alltså konstatera att tre av fyra stämmer in på mig. Tack, Internet!

Dagens höjdpunkt.

Eller är det det?

Kaffeögon.

Jag började min dag med att äta chokladpraliner och dricka två koppar kaffe. Jag är helt hispig nu. Jag har uppspärrade kaffeögon och mina tankar liksom studsar fram och tillbaka i skallen. Mina fingrar sticker lite och jag måste kämpa för att hålla mina armar stilla.

Jag visste att jag inte var kaffetjejen men jag var så fruktansvärt trött i morse att jag var tvungen att ta en kopp kaffe när jag var ute på jobb och så hällde kvinnan upp mer kaffe i den gula romantiska kaffekoppen med guld i kanterna och jag kunde inte tacka nej så jag drack upp allting och nu kan jag inte tänka längre för när jag kom tillbaka till jobbet skulle jag svara på panelfrågor och skriva in sjukt många födelsedagar tills imorgon och det är därför jag har gått från punkter till "och" eftersom min hjärna bara fortsätter och fortsätter och aldrig slutar och tur är väl det för om det bara hade slutat så vet jag inte vad jag skulle ta mig till men ÅH kul grej alltså för jag ska till Mellbystrand snart och det ska bli trevligt och jag ska ta morgondopp och köpa frallor till frulle varje morgon, gud så trevligt.

Nu är klockan tolv och jag tar lunch.

Mjölby.

Nu vet jag vad jag ska göra!

Jag ska åka till Mjölby över en dag. Upptäcka min framtida stad, fika lite, strosa runt, hitta mitt framtida hus, stalka människor som kan tänkas bo kvar när jag flyttar till Mjölby, så jag vet vilka mina vänner och ovänner är.
(mina vänner är de som inte tycker att det är jobbigt att jag förföljer dem.)

Det är precis vad jag ska göra.
Mjölby, here I come.
Jag kollar tågbiljetter this very moment!

Jönköping.

Det är faktiskt fem år sen jag lämnade Nässjö för grönare betesmarker (Jönköping).
Jag firar det med detta blogginlägg.

Gratulerar, Jönköping, till ditt tilskott idag för fem år sedan!
Gratulerar till ännu en intressant dysfunktionell (på ett bra sätt) familj!
Gratulerar till alla bostäder jag någonsin bott i under min tid här (tre), gratulerar till den tiden jag fick berika era liv.

Nu förstår jag att jag är orättvis mot Nässjö, som inte längre har mig att berika dess liv. Förlåt, Nässjö.
Det är bara det att jag och Jönköping klickar bättre.

(Men här är sanningen:
JAG VILL BO I MJÖLBY.)

Vidare gratulationer,
/en flummig S.O.T. som lyssnar på jag vill hem till Mjölby-låten.

Saker som ger mig huvudvärk.

1. Åskan
2. Den konstanta bristen på porträtt jag ska lösa som ensam familjeredaktör
3. När jag får konfirmationsbilder och texten på de medverkande i bilden är skriven i bilden och sparad som jpeg. Jag måste alltså skriva av alla namn eftersom jag inte kan kopiera.
4. När folk ringer och säger "jag vill inte ha min födelsedag publicerad i tidningen" och jag säger "om du inte skickar in pappret kommer du inte med". Om och om och om igen.

Saker man hör på jobbet.

Sigge: JP, det är Dabrowski. Hej, Hägglund, hur är läget med dig? Du har slappat hela dagen som vanligt eller?

Sigge: Måste du hejda dig själv ibland och tänka "fan, jag är ju partiledare"?

Den uppdaterade versionen av mardröm.

En klassisk tv-serie/film - mardröm är att personen i fråga står och springer. Springer på plats. Försöker fly, men kommer inte framåt. Försöker ta sig framåt, men kan kan inte röra sig ur fläcken.

Jag har den uppdaterade versionen av den drömmen. I olika versioner och med olika färdmedel, som kommer med jämna mellanrum.

Dröm1. Jag är i Sundsvall och ska flytta hem. Min moster ska hjälpa mig flytta, och jag ska ta flyget tillbaka till Jönköping. Jag missar flyget. Jag ska ta nästa flyg. Jag ställer klockan på tre på natten för att hinna med. Jag missar det flyget också. Jag ska ta nästa flyg. Tre timmar går lika fort som tre minuter och jag missar det flyget också. Jag ska åka hem med moster. Moster åker utan mig. Jag missar ytterligare ett flyg. Jag är fast.

Dröm2. Jag ska ta bussen hem från Stockholm, jag har hälsat på en vän i Hägersten. Jag missar första bussen. Jag ska ta nästa. Jag missar en också, jag har inte städat klart och hinner inte med den. Jag ska ta tåget. Jag tittar på söndagstidtabellen, när det faktiskt är en måndag. Jag missar ett tåg. Jag tittar på rätt dag, missar ett tåg till. Jag ska ta sista bussen hem, jag går i tid till busstationen. Jag ser bussen köra iväg. Den har gått tidigare. Jag är fast.

Dröm3. Vi ska åka tåg. Vi ska åka ett skrämmande, svart nattåg i USA mot San Francisco. Det har varit något slags läger, för jag är där med lärare. Jag spenderar min tid på en tågstation. Ett tåg kommer. Jag går på det. Det är fel tåg. Det går mot New York. Jag hoppar av i farten med mina väskor. Jag ramlar och är medvetslös, får åka ambulans, missar under tiden rätta tåg till San Fran. Jag ska ta nästa tåg. Jag går på tåget. Det är fel tåg. Det går till ett ställe som heter "Laakso" (som faktiskt ligger i Alaska) och det tar en vecka att komma tid. Utan stopp. Jag är fast.

Och det är så frustrerande! Det är så frustrerande, för i verkligheten skulle jag var överhispig och helt övetygad om att det är rätt tid, rätt tåg och att jag har med mig all packning. Men så drömmer jag dessa drömmar och jag hatar det. Det är så fruktansvärt jobbigt och jag vaknar och känner mig knappast utvilad. Mest stressad och med huvudvärk.

Favorit i repris.

Det har hänt igen.

Jag stod med kroppen böjd över en mängd vattenkranar som jag lämpligt nog använde för att skölja bort leran jag hade i ansiktet efter att jag spenderat en kort stund i en lerpöl.
Medan leran på ansiktet sköljs av (all lera jag hade i håret och på kroppen fick stanna kvar) står en liten scouttjej och tittar upproriskt på mig.
När mitt ansikte är fritt från lera (bortsett från det i pannan) går hon fram till mig och säger kaxigt:
"Du, det här är faktiskt tjejtoan!"
"Jaha", säger jag och undrar i mitt förvirrande sinne varför hon upplyser mig om detta, när det är ganska uppenbart.
"Här får faktiskt bara tjejer vara!"
Det tog (återigen) en liten stund att inse vad hon menade.

Nu börjar det bli lite svårt att se det underhållande i situationen. Jag fick faktiskt bita mig i läppen för att inte säga något okristligt.
Jag gick ut därifrån för att jag var klar och orkade inte ha en lång, utdragen förklaring om varför jag ("faktiskt!") passar utmärkt på en toalett för kvinnor.
Utanför, däremot roade jag (inte) mina vänner med den förklaringen. Samt lite ilska.

Det lät ungefär så här:
"Vad är det här, ser inte jag ut som en kvinna? Bara för att jag inte är ultrafåfäng och går upp extratidigt som de där tjejerna vi ser varje morgon och plattar håret och sminkar mig och duschar trots att man blir elektrifierar sig med duschen, är jag inte en tjej längre? Är inte jag godkänd på den toaletten? Måste jag gå och tvätta mig i skogen för att jag inte är fåfäng, är det vad hon vill?!"

Sen kom jag på att det inte gjorde någonting att hon ställt mig den frågan.
Så länge jag slipper vara en sådan som måste gå upp innan alla andra på läger för att jag måste platta håret på en stinkande toalett framför en smutsig spegel och lägga på en massa smink så att ingen ser hur jag egentligen ser ut, är jag lycklig.
Och lerig.

S.O.T.

Hurra för internetdating!

Vilken tur att jag har 120 högskolepoäng, annars kanske inte Johan skulle vilja ha mig. Typ "söt tjej, verkar rätt smart. Men hon har ju ingen bra utbildning! Då blev hon dum i huvudet och ful och helt utan humor".

Eller?

//m.

Alla kommer att bli glada.

Vilken tur att skådespelaren Malin Åkerman tar tag i saken och säger ifrån! Ordentligt!

För övrigt anser jag att det är hyckleri när fruktansvärt smala skådespelare ska uttala sig om kroppsidealet och skylla på Hollywood. Vem är denna Hollywood som orsakar så många människor lidande? Kan det möjligtvis vara så att kvinnor som just Malin Åkerman faktiskt är en del av Hollywood och i och med detta, skönhetsidealet?

Nä, så klart inte. Malin Åkerman vill ju att alla ska vara glada och ha god hälsa. Hon vill ju att världen ska vara en lycklig regnbågsplats. Inte kan hon vara en del av kvinnorna som är Hollywood och skapar idealet. Eller?

//m.

07.17

Klockan är 07.17.
Jag gick upp vid 06.05 för att göra mig iordning för lägret. Allt är klart. Den gröna skjortan är omsydd. T-shirten som det står Nässjö på med stora svartvita bokstäver har jag tagit på mig (bak och fram, som vanligt).
Till frukost blir det ett glas mjölk med en macka vars pålägg består av nutellasmör och strössel. Holländsk delikatess, det där.
Nu åker jag.
Snart.

Inom ett dygn sitter jag någonstans i Småland i ett militärtält, frysandes för att jag inte packade ner nog med varma kläder, iförd en grön för liten skjorta i bomull och polyester som det står "UNGA VILJOR" på.
Och hur vet jag detta?
Det är inte så att jag är synsk, det är bara det att jag beger mig på läger imorgon.
UV-läger (därav Unga Viljor).

Imorse vaknade jag, och hörde en vän nedanför mig (inte monstret under sängen, utan en riktig människa) säga:
"Vi ska på UV-läger imorgon!"
Jag hamnade i en nostalgitripp som förde mig tillbaka till 2002, mitt första läger, då det regnade hela tiden och vi gick på en obskyr landväg med händerna ihopbundna med varandra i handlederna.

Jag tittade på mina fötter, och insåg att det här blir mitt åttonde läger. Jag är inte tio längre, utan sjutton, och ska förefalla ansvarsfull och inte börja gråta för att jag glömt SkunkFlummelLi hemma.
Det var en fruktansvärd stund.

Men jag lade SkunkFlummelLi åt sidan, vände mig mot min vän och ställde den ofrånkomliga frågan:
"Vad sägs om havregrynsgröt?"
Det var gott.

Reklam som vänder sig till unga kvinnor II

Okej, så raklödderreklamen jag nämde innan kanske inte räknas som kvinnochauvinistisk reklam. Men vänta bara. Jag skall hitta vad jag söker. När jag har ork att kolla på reklam en längre tid.
Hittills har jag bara hittat en nämnvärd reklam som vänder sig till unga kvinnor, en reklam där en kvinna i 28-årsåldern sitter och gråter för att hon hade så dålig hy att hon var tvungen att sova med lakanet över ansiktet så att hennes man inte skulle se hennes blanksvettiga, röda hy, men nu, tack vare Sheer Cover, kan hon sova med sminket på, och detta har tydligen läkt hennes trasiga själ.
Imorgon ska jag köpa en mascara som gör mig till en socialare och bättre människa (och som räddar mina relationer).

Jag kan förresten meddela att min plan att komma över min skräck för blodprov fungerade en aning. Den här gången svimmade jag bara lite och blev blek i ansiktet (inte askgrå, som innan). Allt tack vare den gången jag envisades med att ta blodprov i skolan.
(eller, kanske inte.)

Just nu befinner sig min syster i Amsterdam. Hon får chansen att göra det jag velat göra sen i Januari (eller var det december?) - gå fram till en holländare och säga: "LATEN WE LEKKER LINK GAAN DOEN!"
och jag har skrivkramp.

Live from Berlin!

Spontana tankar om Berlin.

1. Det känns som om man är konstant i utkanten av staden, stora ytor och lyftkranar överallt.
2. Allt är skitet och slitet, dekadent och fantastiskt. Inte bajsnödig stad. (Jag tittar på dig, Stockholm.)
3. Män bär fula skjortor samtidigt som deras hundar springer löst. Fula människor hör hemma i Berlin.
4. Det säljs bröd överallt. Överallt! Bagerikedjan "Kamps" är lika stor som hamburgerkedjan McDonalds är i Sverige.
5. Apotek finns överallt. Överallt!
6. Currywurst är sjukt stort i Berlin.
7. Kebap in every corner. Tyskarna är ett hungrigt folk.
8. Folk dricker öl på utomhusserveringar pü eftermiddagen, utan att vara alkisar.
9. På Hostel Ostel hör inredningen hemma i DDR och receptionisten i en mangatidning.
10. Människor med makt bär hattar. (Tågpersonal, poliser och kebapskärare).
11. Sked heter Löffel på tyska.

Summan av kardemumman, Berlin är grejen. Härnäst: Amsterdam. Och, vi ska absolut inte äta en currywurst innan vi sticker från Tyskland.

För övrigt är "ü" där "å" borde vara pü tangentbordet.

Farväl frün Fraulein Hüürd (Haaaard) och Herr Löwe.

Reklam som vänder sig till unga kvinnor.

Min medbloggerska och syster har lämnat Sverige för att undersöka staden Berlin.
Jättetrevligt, men det börjar liksom kännas lite tomt här utan någon som skriver om manschauvinistisk reklam och överexponerade filmer här på Dagens Petimäter. Dessutom saknar jag ljudet av en elvisp som vispar något trevligt bakverk och doften av bränd elvisp efteråt.

Och här sitter jag kvar i Sverige och försöker hitta på något otroligt viktigt ämne som desperat behöver tas upp.
Från början tänkte jag skriva om något väldigt viktigt och tabubelagt, som dödstraff, dödshjälp och abort, men sen kom jag på att det är sådana ämnen som man kan diskutera i tiotusen år och inte komma fram till något om.
Så, jag tänkte reklam. Och kvinnochauvinistisk (nytt ord, annars känd som radikalfeministisk) reklam!

Nå, finns sådan reklam, där kvinnor gör "coola" saker som i Captain Morgan-reklamen för att imponera på någon kille (som ser utklippt ur från någon modellbild) som inte verkar kunna tänka (precis som tjejerna som springer fram till några killar bara för att de har hundar i famnen)?
Ohja.
Men då är det ju synd om tjejen som hållit på att raka sina ben med Vad-Det-Nu-Finns-För-Raklödder-Märke bara för att få killens uppmärksamhet. Vilken uppoffring.
Minst lika uppoffrande som när Captain Morgan-mannen ska vaxa sitt håriga bröst med en tjejs wax strips (som hon självklart har med sig i väskan) för att imponera på henne.
(jag är givetvis ironisk. vax gör svinont.)

Min poäng är att reklam som vänder sig till unga kvinnor är lika hjärndöd som de som vänder sig till unga män, och att man ser olika på vilka sätt de är... chauvinistiska?
Jag hoppas med hela mitt unga hjärta att ingen kvinna (eller man som gillar att raka benen, man måste ju vara openminded) köper det där dumma raklöddret. För guess what. Det kliar.
Och att unga människor inser att kranvatten är godare än Cola Zero.
För guess what. Det kliar också.
På ett helt annat sätt.

Skeptiskt.

Okej, så det här är alltså andra gången jag skriver om människors missuppfattningar om mig.
Det kommer troligtvis bli ett vanligt ämne.

Min spanskalärare bad mig komma in i hennes lärarrum. Jag satte mig lydigt ner och filade på min kolla-ner-på-skorna-och-se-ångerfylld-ut-blick, då jag misstänkte att hon skulle vara sur på mig för att jag tappat bort världens onödigaste spanskastencil.
Istället för en sur blick, möttes jag av en sympatisk blick och ett "men hur går det egentligen för dig i dina studier, du som är så glömsk och virrig?"
Skräcken för vad som skulle hända härnäst blev större när hon höll ett tal (precis som min mamma brukar göra) att trots att jag glömmer allt i hela världen, kan livet bli riktigt lyckat för mig.
Faktiskt.
Nu kommer missuppfattningen.
S.O.T.'s spanskalärare: jag tänker inte bli sur på dig, för nu sitter det en elev här och gråter.
S.O.T.: Va? Vem?
S.O.T.'s spanskalärare: nu sitter det en elev här och gråter!
S.O.T.: eh, javisst...?

Hon trodde att jag grät. För att jag glömde en spanskastencil.
Okej, jag gråter visserligen till Lejonkungen, första avsnittet av Darkwing Duck, den sista boken i serien A series of unfortunate events, men en spanskastencil?
Oh. Please.

Skeptiskt,
S.O.T.

En kopp kaffe på det?

Alltså, om jag skulle dricka en kopp kaffe nu tillsammans med en cigg skulle jag explodera. Tur att jag inte röker och tycker att kaffe är äckligt.

Klockan 18.12 går tåget mot Berlin. Mina ögon är uppspärrade, hjärtat pumpar, andningen är ytlig. Jag är nervös. Känslan är som precis innan man får en panikångestattack.

Men sen känner jag, det är Berlin. Det här är bra. Det är Berlin. Med Johan. Mins.

Det här blir bra.

//m.

Plan för dagen.

08.30 - 12.00 - Jobba
12.00 - 13.00 - Lunchpaus, måste köpa följande:

• Tandborstfodral
• Vitt linne
• Två par strumpbyxor
• Päron
• Sallad
• Hårtabletter (alltså, piller som är bra för hår, hud och naglar.)
• Hårfärg
  

13.00 - 17.30 - Jobba
17.30 - 18.00 - Åka till pappa, panikleta efter hårfönen som ligger någonstans bland all skit jag slängt däruppe. Åka till mamma, slänga i mig en knäcka, packa träningskläder.
18.00 - 20.00 - Träna. Svettas. Bli stark.
20.00 - 22.00 - Äta, färga håret, panikpacka, panikpacka om allting, skölja ur toningen ur håret, panikpacka igen, tappa bort passet och pengarna, bli hysterisk, hitta passet och pengarna i väskan, få beslutsångest för vilken handväska som ska med, ta en kopp te och läsa om DDR.
22.00 - 01.30 - Försöka sova. Misslyckas. Gå upp, ta en kopp te, läsa om DDR, hitta något tråkigt på TV, gå och lägga sig igen. Somna.

Jag har planerat in panik och hysteri idag. Jag känner mig själv. Det kommer inte att bli en lugn kväll. Inte.

//m.

Rädda språket från chill och stek!

Dagens petimät.

Vad har hänt med det svenska språket?
Jag har aldrig varit den konservativa typen som tyckt att vi helt enkelt borde sluta utveckla oss språkligt och skickat in insändare till metro om hur mycket det skadar mig psykiskt när människor säger: "och ja ba, liksom..."
Men. Nu har det gått för långt.
För långt.
Detta citatet är taget från det verkliga livet, från verkligheten på gatan, från livet där ute (etc).

"Värt att gå IB, eller? Chill första året, man behöver typ inte göra nåt. Jättestek alltså. Fail att det är så jobbigt sista året bah..."

Min reaktion:

"Förlåt. Men vad fan pratar du om?"

RÄDDA SPRÅKET FRÅN CHILL OCH STEK. Så heter min nya kampanj.
Och får jag bara lägga till, IB är aldrig chill.
Aldrig.
(men det är värt!)

Högaktingsfullt,
S.O.T.

Jag erkänner.

Jag hör helt snett. En kombination mellan min dåliga hörsel och att jag inte tänker helt klart gör att jag hör konstiga saker.

Exempel:

Jag och syster går från Bäckalyckevägen till stan en vacker dag, våren 2007.

Syster: Vi skulle spela en gitarrmelodi i skolan idag.
Jag: Va? En minkmummeldi?

Det var så jag döpte mitt gosedjur. Jag fick honom samma dag av mamma. Strax efter alla hjärtans dag. Han heter nu Mink Mummeldie.

När det kommer till musik brukar jag vara helt okej med att höra vad de sjunger i texter. Förutom när jag inte riktigt tänker på det. Då tycker jag att jag hör något, och sedan när jag sjunger på låten inser jag; det här är helt ologiskt.

Exempel 1. Firefox AK - The flutter of a Wing.
Hon sjunger: Wake up
Jag hör: Mexico

Men inte Mexico som i Meksikå. Mer Mehico, som de säger om Mexico i Mexico.

Exempel 2. The Knife - Heartbeats.
Hon sjunger: The colors red and blue
Jag hör: The color's random blue

Typ, lite indigo, lite koboltblått, lite kleinblått, lite ljusblått. Lite så. I en mix.

Jag måste skärpa mig.

//m.

Listan över mest överexponerade filmer i tv.

Listan fortsätter. Jag kom nyligen på ännu en film som gått på tv lite för många gånger. (Första gången var en gång för mycket).

Listan över mest överexponerade filmer i tv:
- Dodgeball
- 50 first dates

Och snälla medläsare, tipsa mig om filmer ni stör er på för att de går för ofta på tv!

En loop.

Vissa filmer visas hela tiden på tv. Det är som en loop. Först på trean, sen på fyran, sen kanske femman och sen sexan. Och så runt. Runt, runt, runt. Som världens tråkigaste karusell av överskattade komedier.

Ikväll visas komedin "Dodgeball" på tv6. Jag tycker att jag ser reklam för den filmen hela tiden.

Så det blir en av filmerna på listan över mest överexponerade filmer i tv:
- Dodgeball


//m

Ifrågasättandet av House.

Jag (S.O.T. också känd som E) ifrågasätter just nu den välkända och mycket uppskattade tv-serien House.
Vad är grejen med den serien, egentligen? Är det programmets handling? Eller är det intellektet som spelar in igen?
Är det faktumet att House beter sig på det sättet man inte ska bete sig (enligt samhället) som gör att så många människor sitter och oooh-ar och aaah-ar framför TVn och dagen därpå försöker bete sig som honom?
Eller, kan det möjligtvis vara på det sättet att Dr House utsrålar en sexuell energi med sin vidrighet som drar åt sig massvis med människor?
Låt oss undersöka saken genom att ta sig en titt på handlingen av ett medelsnittsprogram av House.

21.00-21.05: någon beter sig normalt i sitt everyday life. Då helt plötsligt blir personen jättekufiskt sjuk, svimmar, och i nästa stund kommer vinjetten.

21.05-21.10: House's team träffar människan som nu ligger i en sjukhussäng och ser lite ynklig ut. De frågar ut patienten, låt oss kalla honom Harry, om hans vanor, ifall han haft några liknande symptom, och en massa lama doktorfrågor.
Teamet säger att det är uppenbart att det är sjukdomen X. House tycker inte detta, säger mot dem och förolämpar dem lite när han ändå håller på.

21.11 - nu kommer en sån där jätterolig reklampaus.

21.15 - 21.25. Chase och Cameron visar tecken på att de gillar varandra. I alla fall Chase. Alla vet att Cameron bara dras till de som är obotligt sjuka eller otroligt synd om.
Cuddy och House har ett kort möte i Cuddys kontor om att House inte vill behandla Harry för X.

21.26 - de behandlar Harry trots House's tvivel och what do you know, han dör nästan av behandlingen.

21.28 - ännu en reklampaus.

21.30 - efter ännu en Captain Morgan-reklam är det nu dags för teamet att diskutera vad det kan vara för något. House föreslår sjukdomen Y och skickar iväg Cameron robust för att tala med Cuddy om behandlingsmetoder. Alla säger åt House att hälsa på Harry. House vägrar.

21.33 - House har en överviktig patient som mår dåligt. House säger åt personen att det är för att hon är så otroligt fet.
Alla säger åt House att hälsa på Harry. House vägrar.

21.35 - massvis med ungdomar ooh-ar och aah-ar och bestämmer sig för att gå fram till en överviktig person imorgon och säga åt personen att sluta äta så himla mycket onyttig skit.

21.37 - House måste övertyga läkarstyrelsen om att de måste behandla Harry för Y. Det här pågår i cirka tio minuter, alla måste hinna chockas över House's rättfram och elaka sätt.

21.48 - alla ungdomar ooh-ar och aah-ar och tycker att House är typ snyggast i världen.

21.55 - Harry blir behandlad för Y. Det var rätt sjukdom. Harry kommer ut ur sjukhuset. House hälsar på Harry. Cuddy blir stolt trots att hon måste förklara House's vidriga beteende för hela sjukhuset och återigen inser Cameron att hon bara dras till människor hon måste hjälpa. Avsnittet slutar med att en bitter House åker iväg på sin motorcykel.

Jag drar slutsatsen att det har något med önskan att vara som House. För varje avsnitt ser ut så där. Förneka det inte.

Högaktningsfullt,
S.O.T.

Reklam som vänder sig till unga män.

Burger king - reklamen. En ung man är på restaurang med flickvän. Han är besviken. Han vill ha ordentlig mat. Det vill andra män också. De marscherar i en trupp, för att de är frustrerade över kaninmaten deras bitchiga flickvänner tvingar dem äta. De kommer till Burger King. De äter en hamburgare. Det är åter frid i världen och de unga männen har vunnit över sina flickvänner.

Coca Cola Zero - reklamen. En ung man ställs inför ett dilemma. Gamla flickvännen dyker upp med ny het kille, eller liggets pappa kommer på besök och dunkar ilsket på dörren. Den unga killen dricker ur Coca Cola Zero - flaskan och allt ordnar sig. I första versionen dyker en het tjej upp i (självklart) höga klackar och undrar om de ska köpa vispgrädde eller chokladsås till vad vill tro är efterrätten "marängsviss" de ska laga tillsammans (vill tro). I andra versionen kommer en hel drös av James Bond - liknande män in genom fönstren och tar med sig den unga mannen därifrån. I slutet på båda versionerna sprängs huset den unga mannen just befunnit sig i. Alla dör, mannen blir en hjälte.

Captain Morgan - reklamen. Hunden är mannens bästa vän, säger berättarrösten med en grov röst. Därefter ser man att heta tjejer flockas kring mannen med hundvalpen. Alla har korta klänningar/kjolar och förmodligen högklackat. Hela tiden talar han om den unga mannen som "Kaptenen". "Kaptenen vet att storleken har ingen betydelse" säger den töntiga (inte på ett bra sätt) berättarrösten igen. Mannen ska slåss mot en sumobrottare. "Kaptenen backar inte för en galen utmaning" säger rösten. Den unga killen är på en bar. En av tjejerna har självklart tagit med sig en lapp för att vaxa benen och fäster på mannens fruktansvärt håriga bröst. Håret slits av med vaxlappen. Captain Morgan - flaskan visas. Och! Berättarrösten lägger till att Captain Morgan är jättegott med Cola! För alla er riktiga män därute som inte dricker öl, det är okej. Captain Morgan är lösningen. Ni behöver inte känna er fjolliga och dricka drinkar eller vin. Nu har ni ju Captain Morgan! Vilken tur att ni faktiskt får dricka rom och cola nu! För det är precis vad det är. Rom och cola. Som min mamma tycker om.

Jag och min syster ser den sistnämnda reklamen igår när vi låg i varsin soffa och tittade på något slags tv-program. Jag tror det var CSI. Jag såg inte så mycket av det. Jag sprang omkring och bakade under tiden. Jag blev upprörd. Jag diskuterade med syster. Jag var tvungen att smsa.

Malin: Jag såg just reklamen för Captain Morgan. Jag dog lite. Jag fattar inte varför reklam som vänder sig till unga män tror att unga män är manschauvinistiska idioter och dessutom får de manschauvinistiska idioterna att konsumera mera.

Johan: Folk är kålrötter.

//m.

02.23

Klockan är mycket. Jag har druckit öl.

Nu har jag nyss cyklat genom staden. Ätit scones. Med tranbär. Och druckit chaite.

Bra nätter.

Jag kommer att få krupp.

Idag är det marknad i Jönköping. Imorgon är det RIx FM-festival, Blåsmusikfestival, Tivoli och fortsatt aktivitet på stan. Dessutom är det löning och fint väder.

Och jag har bestämt att gå på stan. Jag gick nyligen hem på lunch för att ta ut Alice på en minirunda, och tog vägen via Hemköp för att köpa bubbelgum. På väg dit hade affärer ställt ut stånd med varor som var billigare än de i affären (så kallade "fynd"), och vid tantaffären intill Hemköp var det tjockt med tjocka tanter. De var som överdimensionella myror som kryllade omkring. Jag fattar inte var alla kom ifrån. En hel flock. Jag fick panik. Satte upp händerna mot huvudet som om jag skulle ta ett simtag och pressade mig genom massan. Väl ute ur myrstacken suckade jag djupt.

Sedan insåg jag. Det kommer att vara så här hela dagen imorgon. Jag kommer få krupp. Jag kommer att störa ihjäl mig på alla barnvagnar. Jag kommer att få panik på alla barn som springer omkring, och deras pappor som försöker få fatt på barnen som har drabbats av en sockervaddspsykos och tror att de är med i ett tv-spel och försöker rädda prinsessan genom att döda alla drakar (tanter).

Jag kommer bli arg på varje ballong jag ser med reklam för något parti eller företag som barnen går runt med. Jag kommer bli sur på alla fulla Rix-Fm-diggare som är ute på kvällen och tycker att Sarah Dawn Finers låt "Moving on" är en riktig "girl power" - låt.

MEN å andra sidan kommer jag ha sjukt bra sällskap på stan, jag kommer göra en fudgepaj och om jag är tillräckligt "salongsberusad" imorgon kväll bryr jag mig inte om 106.0-personerna som är ute och roar sig.

Klargörande i vissa saker.

Följande misstolkningar av mig själv (från andra) har jag utsatts för:

1. att jag är betydligt yngre än vad jag är egentligen.
Huvudexempel:

Jag var och hälsade på en samhäll/internationellklass en dag. När jag förklarade min närvaro för en lärare (så att människan inte skulle undra vem flickan längst fram med gröna ben och en engelsk bok i näven var), frågade hon:
"Jaså, så du går i nian?"
"Nej..."
"Åttan?"
"ALLTSÅ JAG GÅR I PREIB!"
Jag kände mig lyckligt snobbig efter den kommentaren.
En gång jag kände mig mindre snobbig, var när en liten sak frågade om jag var min två år yngre kompis lillasyster.
Mummel.

2. att jag är betydligt äldre än vad jag är egentligen.
Huvudexempel:

Grannen jämte mig frågade om jag hade barn. Jag blev förvirrad, och sa nej utan vidare förklaring. När hon frågade om jag var gift eller förlovad och jag återigen sa nej, såg hon aningens förvirrad ut och började muttra om dagens kvinnor.
En annan gång gick förresten en äldre man fram till mig, pekade på ett stökigt barn och frågade om ungen var min.
Jag förklarade vänligt att jag var sjutton, men det verkade inte klargöra någonting för honom.

3. att jag inte är svensk.
Huvudexempel:

"Alltså, är du från Sverige från början, eller alltså, är du helsvensk? Jaså? Är du säker? Du ser liksom Baltisk ut... ja, från Estland eller nåt. Shit, vad esterna var heta på finlandsfärjan i somras...!"
(resten av den konversationen satt jag tyst.)

4. att jag är något... mitt i mellan.
Enda exempel:

Jag hade suttit och pratat med en på SFI ett tag. Precis innan hon går, frågar hon mig:
"pojke eller flicka?"
Jag blir förvirrad och undrar vad hon menar. När hon upprepar sin fråga inser jag att hon inte vet vad jag är för något.
"Eh? Flicka?"

Världens roligaste misstolkning. Ever.
(men seriöst, så kort hår har jag faktiskt inte.)

Så där. Det var veckans bekännelser. Jag har fler misstolkningar om mig själv, men jag minns dem inte... hm...
men, just to make things clear.
Jag är sjutton, inte fjorton, inte tolv, inte tjugofem. Jag är från Sverige och inte från Estland.
Och, även om detta förhoppningsvis är uppenbart när man ser mig, så är jag en kvinna.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

Pretto, helt enkelt.

Jag sitter vid köksbordet och äter frukost bestående av knäcka med keso och rökt kalkon, naturell yoghurt med min egna, fantastiska müsliblandning och en kopp grönt mangote. Jag läser samtidigt en stor, tjock bok. Mamma dansar in i köket. Glad i hågen. Ställer en fråga. Jag svarar på ett sätt, som om jag vore en tjurig tonåring och mamma just frågat om hon inte får sy ett par mamelucker till mig till skolavslutningen.

Mamma: Åh, sitter du och läser om Berlin?
Jag: Öh, nej? Jag läser om 1900-talets ideologier.

Förfärliga Bekännelsernas Kväll.

Min syster skrev fel om mitt partitest.
Jag blev inte folkpartiet. Jag blev kristdemokraterna. Och väldigt upprörd. Det var extremt okul.

När jag tog EU-testet på samma sida blev jag dock mest miljöpartist med 59 procent, lyckan och hoppet växte i mig att jag trots inte är del av politik jag misstycker med. Men, jag blev även moderat till 52 procent. Jag är en mycket förvirrad människa.

Jaha, detta var bland de värsta bekännelserna i mitt liv som jag låtit VFDFBK ta del utav.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

(om ni undrar varför jag misstycker med kristdemokraterna, handlar det i grund och botten om vargar. tror jag.)

Miranda.

Så här ligger det till.
Jag tävlar om ett namn. Och jag måste ha det. Så nu måste jag ta till tveksamma metoder. Jag presenterade idén på en kvällsmiddagsbjudning. Skulle man kunna kalla det.

Jag (som dricker mjölk med en sked): Jag önskar att jag hade en katt. Då skulle jag kunna mata den med mjölk så här... och den skulle heta Artemis! ARTEMIS, HÖR DU DET, SYSTER? Och min dotter SKA heta Miranda, för jag har redan skrivit det på en uppsats.
Syster: Men, vi har ju redan bestämt att den som skaffar barn först får namnet Miranda.
Jag (till synes oberörd): Jaha. Då vet jag vad jag ska göra imorgon.

Det blir ju på det här viset när man tävlar om oerhört viktiga saker, och har rejält motsats-till-försprång.

Jag menar, det är Miranda vi pratar om. Miranda!
Men okej, ska vi tävla om det så...
IT IS ON.
Högaktningsfullt,
S.O.T.

Hurra!

Jag (m) gjorde just ett EU-valtest på DN.se. Mina svar visade att jag ligger närmast Miljöpartiet. Vilket känns bra.

Inte riktigt lika bra kändes det kanske för syster, som gjorde ett partitest. Och blev Folkpartist. Hon blev upprörd. Det var kul.

Kväll hos fröknarna Håård.

Klockan är ungefär 22.45. Vi sitter i sofforna och fnissar. Jag har just bakat.

Mamma: Det luktar häst!
Syster: Det luktar bränd elvisp!
Malin: Kan ingen säga att det luktar god maräng?

Men marängerna kanske inte doftade så mycket. Nu ligger de i alla fall i en kasse från Vero Moda och väntar på att bli uppätna. De dog förmodligen i resan från hemmet. Men de kanske är goda ändå! De var i alla fal väldigt vackra när de var nya. Har jag en bild ska jag lägga upp det.

Jag tänkte "äh, maränger, det är lätt! Det fixar jag!". Och det gjorde jag. Men det tog ett par timmar. Först var man tvungen att för hand vispa äggvita, socker och citron över vattenbad tills smeten blev 65 grader. Jag fick i detta läge användning för min ugnstemp som fungerade mycket bra. Det gick fort till 65 grader, men efter det kom det jobbiga.

Hade jag haft en assistent (alltså en köksassistent, inte en riktig person) som vispade åt mig hade det gått bra. Men med tanke på att man skulle vispa tills smeten svalnade, gick det inte så jättebra. En halvtimme tog det att vispa marängen. Och då svalnade det inte ens helt. Elvispen blev helt överhettad. Jag trodde jag skulle bränna mig.

MEN. Det gick rätt okej. Mamma och syster intygade att marängerna var goda. Och syster brukar vara väldigt ärlig med sådant. Så. Summan av kardemumman: det gick bra.

Jag ska publicera bild på de vackra verken senare.

Samförstånd.

Jag går utanför gränserna. Det här är en sms-konversation, utan mamma eller syster.

sms 1: Surdegsbaguetter?
sms 2: Hurra!

Syster talar i telefon.

Jag cyklar på den röda cykeln för att hinna ner till Team Sportia och hämta mammas cykel som är inlämnad där, innan affären stänger. Jag lämnar min röda cykel på Team Sportia och cyklar hem på mammas cykel. Nyckeln till mammas cykellås (ett externt lås, ni vet) är hos mamma. Utanför lägenheten ringer jag syster.

M: Ella, kan du komma ner med mammas cykelnyckel? Jag måste låsa upp låset och låsa det igen.
E: Mja, var är det?
M: Det är på bänken i hallen. En stor nyckel.
E: Jaha, är det det här?

Säger syster. I telefonen.

Sjukt bra.

Mamma skriver.

Det känns som att det är ett återkommande ämne, det här med vår mystiska familj. Den här gången tänkte jag låta spotlighten hamna på vår kära moder, som under vår barndom formade oss till de två mystiska människor vi är idag.

Ett litet smakprov på vår kufiskhet.
Jag skriver ett långt, ångestladdat och frustrerat sms till min mamma om stress, ambivalenta val och jobbiga skolämnen.

Mamma svarar:
"Sniffa lite eter så känns det bättre. Kjamiz."
(jag tänker ignorera det faktum att man inte ens kan sniffa eter...)

Jag tror inte att det finns en enda där ute som inte skulle kunna säga att vår familj är väldigt kufisk.
(För det är vi! Kufiska and proud.)

Syster säger saker.

Jag kan faktiskt bara inte lämna detta åt intet. För det är så roligt. Så otroligt roligt. Och eftersom de senaste inläggen har handlat om mystiska saker från mitt och systers liv, är det inte mer än rätt att vi fortsätter i den andan.

Nu är det vår. Jag minns inte om det var våren 2007 eller 2006. Förmodligen 2006. Jag och syster tar sällskap till skolan. Solen skiner, träden är gröna och bilar passerar på den trafikerade Åsenvägen, vilken vi går jämte.

Plötsligt tar syster tag i mig. Ett hårt grepp. Sedan öppnar hon munnen och säger, i sin vanliga glada ton:

Syster: Tänk om jag skulle ta tag i dig, och du ta tag i mig, och vi skulle dra ut varandra i gatan!

Jag blir förfärad. Än idag säger syster att hon skojade. Jag vet inte vad jag ska tro.

//m

Onämnbar titel.

Efter att min kära syster spridit historien ("Hurra!") där jag betedde mig tveksamt med en fotboll, var jag fast besluten att hämnas och sprida historien om världens mest pryda syster, men som min syster påstod, skulle historien slå tillbaka på mig igen, för att det är jag som utför den pinsamma handlingen.

Igen.

Dessutom, efter att ha läst meningen "med syster i närheten blir den gråa vardagen som en lustig indiefilm med Kimya Dawson spelandes i bakgrunden", insåg jag att jag inte alls var i behov av hämnd. Inte då.

Men ändå, tänker jag, varför inte skriva ner den, och sprida dess budskap?


Det var ungefär ett år sen. Jag (E) och Syster (M) är på väg mot förrådet, som ligger cirka en halvmeter från vår dörr, då jag ser att Syster står med en stor kappa på sig.

E: men, varför har du den där på dig? Förrådet ligger ju precis här.

(M pekar på sin tröja, varpå E lutar sig fram för att läsa vad det står på den)

E: Står det att du är kommunist eller nåt?
M: Nej! (viskar ohörbart) Jag har ingen behå...
E: Jaså, bröstvårtor.

(Nu kommer vi till delen där min syster blir pryd.)

M: ELIN! DU KAN JU INTE SÄGA (sänker sin röst) bröstvårtor I ETT TRAPPHUS! FOLK KAN JU HÖRA DIG!
E (skriker): BRÖSTVÅRTOR!!! KLAMYDIA! KONDYLOMVÅRTOR!
M springer förskräckt in i lägenheten igen, och jag har för mig att hon ropar:
"Mamma! Elin står i trapphuset och skriker en massa könsjukdomar!"

Safe to say, med oss två blir faktiskt även en enkel tripp till förrådet en sekvens i en kufisk film (eller något som hamnar på tjuvlyssnat), med Kimya Dawson eller Moldy Peaches som bakgrundsmusik.
För de låter faktiskt väldigt lika.
Troligtvis för att Kimya är med i båda.

Vad var budskapet i den här historien? Troligtvis att inte skrika könssjukdomar i ett trapphus. Det var säkert någon som hörde mig.

Hurra!

I söndags gick jag, syster och Alice vid fotbollsplanen på Torpa. Där spelades det fotboll. Några killar stod och sköt vid ett mål, och precis när vi gick förbi sköt de upp fotbollen ovanför staketet, där vi gick. De var på väg att springa runt staketet och upp för trappan.

M: Syster, du kan väl kasta ner bollen till dem?
E: Ska jag?! HURRA!

Syster springer fram mot bollen, som om hon springer mot sitt livs kärlek på en sandstrand i solnedgång, plockar upp fotbollen som om hon plockar upp sin blivande oscarsstatyett och springer med lätta steg fram till staketet.

E: Jag har en boll åt dig!

Hon fnissar, och kastar ner bollen till killen, som tittar lite halvroat på oss.

Med syster i närheten blir den gråa vardagen som en lustig indiefilm med Kimya Dawson spelandes i bakgrunden.

Förkortningssmurfen.

Jag har en liten snärre fixering vid att ställa människor frågor om ett scenario, helst ett fiktivt scenario, så orealistiskt som möjligt.
Jag utmanar alla människor jag möter genom att ställa dem själva stora, utmanande frågor som:
"Om du var en kaffekokare, vilken färg skulle du ha då?"
"Okej, vad säger ni, skulle ni helst vilja leva i Middle-Earth, Narnia eller på Hogwarts?"
Och favoriten:
"Om du skulle gifta dig med någon i Harry Potter, vem skulle du gifta dig med då?"

Personligen tycker jag att dessa frågor på alla sätt och vis slår ut de vanliga artighetsfrågorna vi kör med vanligtvis. Ni vet vilka jag talar om.
"Jaha, så hur är det med dig nu då? Gjort något kul i helgen? Vad anser du om situationen i Vitryssland?"
(Senaste begrepp har använts för att vara så originell som möjligt och ställa en så oklyschig fråga som möjligt, men det är så slitet nu att det helt enkelt faller in i de vanliga artighetsfrågorna. Tyvärr.)

Till min stora poäng med kvällens inlägg - jag har kommit på en ny, fantastisk fråga som till och med slår min Hogwarts-bröllop-fråga. Den lyder:

"Om du var en smurf, vilken smurf skulle du vara då? Ja, du vet, alla smurfar har ju en speciell egenhet, som fixarsmurfen eller glasögonsmurfen. Ja, förutom Smurfan då, vad nu poängen var med henne. Nå, vilken smurf skulle du vara? Vilken är din... lilla egenhet?"

(En mycket stark och utmanande fråga, ifall du frågar mig)

Förresten, jag skulle nog vara förkortningssmurfen. Eller S.O.T.-smurfen. Eller high-fivesmurfen. Eller Lemony Snicketsmurfen. Eller Darkwingsmurfen. Eller-

-det här kan hålla på hur länge som helst. Ha det trevligt tills vi ses igen, tårtsniffarsmurfar där ute.
/Namnet-som-börjar-på-E-smurfen.

Adverbs.

Jag (m) har börjat läsa en ny bok nu! Adverbs, av Daniel Handler. Jag har bara läst första kapitlet än, men hittills har person x (som jag kallar honom för att jag inte minns hans namn) varit kär i sin flickvän, ljugit för sin flickvän, gjort slut med sin flickvän, insett att han är gay (eller bi), blivit kär i taxichauffören Peter, förföljt taxichauffören Peter och insett att han älskar taxichauffören Peter.

Det här blir en bra bok!

//M

och ni ba va?

konstig titel, kan tänkas? men jag vet vad det betyder. syster ved vad det betyder. så det så.

ni är bara tårtsniffare ändå.